Det har varit helt crazy de här dagarna, säger Kungliga Filharmonikernas tidigare chefdirigent Alan Gilbert när Lyssna träffar honom en höstdag i Konserthuset. Han har just avslutat en serie konserter med NDR Elbphilharmonie Orchester i Hamburg som han utsetts till ny chefdirigent för, och dagen efter vårt möte ska han resa iväg på turné med den nya orkestern till Kina och Japan.

– Officiellt tillträder jag först i sommar, men vi har redan nu ett intensivt samarbete, säger Gilbert samtidigt som vi slår oss ner i Konserthusets stilfulla styrelserum. Vi träffas för att prata om hans kommande konsert med Kungliga Filharmonikerna, ett efterlängtat återbesök där han ska dirigera musik av Claude Debussy och Lili Boulanger.

Foto: Peter Hundert

– Det är så fascinerande musik. Den har en sällsam skönhet men är också väldigt dramatisk. Jag ser mycket fram emot att få göra Lili Boulangers Faust et Hélène här i Stockholm. Det är briljant skrivet och hennes musik förtjänar verkligen att bli spelad och lyssnad på säger Alan Gilbert och fyller på sitt vattenglas.

– Även Debussys Images är musik som jag gärna har med mig när jag dirigerar olika orkestrar. Av någon anledning spelas den här musiken inte så ofta, men för mig är det här det kanske allra bästa av Debussy.

Images, ”bilder”, består av tre delar där varje bild i den musikaliska triptyken har en geografisk färgning. Gigue handlar om Debussys egna minnen från brittiska öarna, de illustrativa dragen i Ibéria är hämtade från Spanien och i Rondes de printemps återkommer en melodi från en fransk danslek.

– Ibéria är verkligen glamourös och spektakulär. De andra två satserna är också oerhört sofistikerade och så utsökt orkestrerade. Även om Images består av tre delar är de faktiskt inte komponerade som en svit. Debussy menade inte att de måste spelas tillsammans och definitivt inte i den följd de är ordnade i partituret, som är Gigues, Ibéria och Rondes de printemps. Jag har ändrat så vi avslutar med Ibéria som är den största och mest utåtriktade satsen, säger Alan Gilbert.

Under åren 2000 till 2008 var Gilbert chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna. Året därpå utsågs han till chefdirigent för New York Philharmonic, Ett prestigefullt uppdrag i hans egen hemstad och en orkester där båda hans föräldrar varit violinister. Ett förordnande som varade till 2017. Under New York-åren var han även professor i dirigering och ansvarig för orkestersektion vid berömda Juilliard School of Music.

– Jag älskar att undervisa och känner mig verkligen stolt över att flera av de studenter jag hade på Juilliard har inlett strålande dirigentkarriärer, bland annat Karina Canellakis som nyligen framträtt här i Konserthuset med Kungliga Filharmonikerna.

Men nu har han valt att gå vidare och det nya chefdirigentskapet i Hamburg gör det möjligt för honom att ha Stockholm som bas. Det har en alldeles särskild betydelse eftersom hans hustru Kajsa William-Olsson är cellist i Kungliga Filharmonikerna.

– Jag har alltid tyckt om den här staden, och nu har den en ny betydelse för mig. Det är en stad där musiken lever och det är fantastiskt att få komma tillbaka och dirigera orkestern, men det har också varit så roligt de senaste åren att få komma hit till Konserthuset och vara publik. Eftersom min fru sitter i cellostämman vill jag gärna höra hennes konserter, samtidigt är det också min tidigare orkester. Och jag är så imponerad av hur orkestern spelar! Allt den gör utstrålar sådan energi och positiv känsla, säger Alan Gilbert med oförställd entusiasm.

Bakom framgångarna, säger han, ligger naturligtvis en hel rad saker, men det är uppenbart att nuvarande chefdirigenten Sakari Oramo gjort ett oerhört arbete och tagit orkester till nya nivåer.

– Det är underbart att se hela organisationen med Stefan Forsberg och hela teamet, som är i toppklass, segla i sådan medvind. Jag kan ju se det lite från ett outsiderperspektiv, men framöver är jag ju också inbjuden gäst, och så har jag min titel som hedersdirigent för orkestern, så jag känner mig som en ”insider” också, avslutar Alan Gilbert med ett stort leende.

Göran Persson