Ibland kan det framstå som lite fånigt när musiker utses till bäst i världen, men när det handlar om Håkan Hardenberger är det ingen tvekan om att han tronar på toppen bland trumpetsolister i världen. Och Acadamy of St Martin in the Fields är kammarorkestern som sannerligen kan matcha honom.

De möttes redan för tjugofem år sedan i samband med inspelningen av Hardenbergers första skiva. Numera en klassiker med några av musikhistoriens mest kända trumpetkonserter. Nu möts de igen, både med en serie konserter och en ny skivinspelning.

– Academy of St Martin in the Fields är en fantastisk ensemble! Tight som en stråkkvartett! Det var känslomässigt starkt att få jobba och spela in med dem igen. Den nya inspelningen med musiken som vi gör under den här turnén gjordes i samma kyrka i London som förra gången! Och många av musikerna som satt i orkestern då är fortfarande med, säger Håkan Hardenberger när jag når honom på telefon hemma i Malmö.

Den här gången är programmet synnerligen blandat. Äldre musik, jazz, nyskrivet svenskt av Rolf Martinsson. Hans New Bossa är tillägnad Hardenberger och komponerad just för den här turnén. Vid en första anblick ser det spretigt ut. Jag undrar hur de tänkt.

– Spretigt! Det tycker jag inte alls, säger Hardenberger med eftertryck. I grunden bygger det på ett kärt och beprövat koncept – ”trumpet and strings”. En klangkombination som många kompositörer genom tiderna använt sig av. Chet Baker, Clifford Brown och andra utnyttjade det som en medveten strategi under 1950 och 1960-talen för att göra jazzen mer populär.

Hur är ditt förhållande till jazz? Du har en låt med svenske jazzpianisten Jan Lundgren med i programmet.

– Man kan inte vara trumpetare och inte ha något sorts förhållande till jazz. Men det är inte mitt språk och vi gör inte där här som jazz. Jag tycker om att använda begreppet Third Stream om musikaliska uttryck som rör sig gränslandet mellan genrer. Där kan jag känna mig hemma, säger Hardenberger.

Han menar själv att han på många sätt varit en bråkstake, gjort konserter med nyskriven musik som gått på tvären. Men den här gången har han satt samman ett program med genomgående väldigt vacker musik. Först en avdelning med Mozarts divertimento och trumpetkonserter av Hertel och Planel som flödar av lätthet och ljus. Sedan återvänder han till 1700-talskompositören och trumpetvirtuosen Johann Wilhelm Hertel som han spelade in med St Martin in the Fields redan då, för tjugofem år sedan.

– Andra delen är mer melankolisk. Men det är fortfarande mycket vackert. Och melodierna bär. Så är det alltid, det spelar ingen roll vilken sorts musik det handlar om. Jag söker mig mot melodierna, säger Hardenberger.

Det som först verkade så spretigt får allt tydligare form. Här finns ett tydligt spår från filmens värld. Michel Legrands ”Je ne pourrai jamais vivre sans toi” från Paraplyerna i Cherbourg, William Waltons musik till Laurence Oliviers Shakespeare-film ”Henry V”. Dessutom har pianisten Roland Pöntinen arrangerat några av inslagen, bland annat polarprisvinnarens Joni Mitchells ”Both Sides Now”, en låt som förstärkte vemodet i den sorgligt romantiska succékomedin Love Actually. Och Kurt Weills ”Low” från ”One Touch of Venus” som först sattes upp som musikal på Broadway och sedan blev film med Ava Gardner i en av huvudrollerna.

Den här konserten bärs inte fram av några särskilda teorier eller någon skola. Det handlar om en genomgående känsla som den formuleras och gestaltas av den kanske bästa trumpetaren som kan upplevas på en scen, Håkan Hardenberger.