Den isländske pianisten Vikingur Olafsson är ett fenomen. Med sitt varma anslag och passionerade musikalitet lockar han enorma lyssnarskaror. Den senaste säsongen har han ägnat åt ett enda verk, Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer. Först en hyllad skivinspelning för Deutsche Grammophon, därefter en årslång turné med närmare hundra konserter på sex kontinenter. Lyssna träffade honom i hans loge efter en magisk konsert inför fullsatt salong i Konserthuset Stockholm.
Hur känns det efter en sådan här konsert. Är du bara helt slut, tom inombords, eller analyserar du konserten, tänker på akustiken i lokalen, hur vissa passager fungerade, och sådana saker?
– Det känns väldigt bra! Och visst tänker jag på konserten, klangen i lokalen, atmosfären. Alla konserter är olika. Jag kan välja att lyfta fram och mejsla ut vissa linjer, göra dem tydliga och mycket av det sker i stunden och gör musiken levande.

Vikingur Olafsson. Foto: Nadja Sjöström

Bachs musik talar så starkt till oss idag, snart 300 år efter tillkomsten. Vad beror det på, tror du?
– Jag ser på honom som historiens mest framstående musiker och tonsättare. Han skrev den här musiken som ett budskap till framtiden. På något sätt är han musikens motsvarighet till dramatikens Shakespeare. Är du musiker, det spelar ingen roll om du eller pianist eller något annat, eller är tonsättare, måste du möta Bach. Och i hans värld och det han berättar kan du också hitta dig själv.
Applåderna efter Vikingur Olafssons konsert ville aldrig ta slut. Med en enkel gest tystade han publiken och förklarade att det inte går att spela ett extranummer efter Goldbergvariationerna, det är inbyggt i verket när den inledande arian efter 30 variationer kommer tillbaka och spelas som en avslutning. Han berättade från scenen även att han kommer tillbaka till Konserthuset nästa säsong, då som solist i Johannes Brahms båda pianokonserter tillsammans med Kungliga Filharmonikerna, och i en recital med Beethovens tre sista pianosonater. Ett stort jublet bröt ut i salongen.

Förutom Brahms, som vi ska återkomma till, varför blev det just Beethovens tre sena sonater?
– Jag var helt inne i Goldberg, men spelade Beethovens sonater för mig själv hemma. De har jag ju haft med mig sedan jag var ung. Nu kände jag starkt att jag ville närma mig de tre sista sonaterna speglade genom Goldbergvariationerna. Inte för att de ska låta likadana, men ändå fångade av en gemensam uppfattning av musiken. På samma sätt som jag tror Bach var väldigt ensam med sin musik, var det heller inte många som förstod Beethoven när han skrev de sista sonaterna. De flesta tyckte musiken var konstig. Men samtiden var inte redo, och han skrev den heller inte för publiken.
Det finns så många nyanser i Beethoven som det är spännande att närma sig efter alla konserter med Goldberg-variationerna, säger Vikingur Olafsson. Både Bachs Goldberg och Beethovens tre sista sonater är också ett slags testamenten. Och ju mer han fördjupade sig i Beethoven-sonaterna kom han till insikten att de egentligen är omöjliga utan Goldbergvariationerna.
– Variationssatserna i både opus 109 och 111 har direkta kopplingar till Bach, och alla tre sonaterna innehåller fugor och andra kontrapunktiska inslag. (Kontrapunkt är en kompositionsteknik där flera självständiga stämmor skapar en sammanhållen helhet. Bach var en av kontrapunktikens allra största mästare. Red anm.)

Hur kommer Brahms in i bilden? Den sista av de klassiska musikens tre stora B:n som du tar dig an.
– Hans första pianokonsert är storslagen och romantisk, nästan en pianosymfoni, ändå kan jag spegla även den genom Bachs Goldbergvariationer. Det finns inget som säger att du ska tolka Brahms efter någon mall, du kan faktiskt göra precis tvärtom och tillföra en ny dimension. När jag själv varit på konsert och hört andra spela är det alltid när solisten presterat något väldigt specifikt, något annorlunda, tillfört något nytt, som gjort mest intryck.
Du har tidigare gjort konserter med Radiosymfonikerna här i Stockholm men det blir första gången med Kungliga Filharmonikerna.

– Ja, dessutom med Ryan Bancroft som är en fantastisk dirigent! Och för mig är samspelet och dynamiken mellan dirigent, solist och orkester centralt! Det ska bli väldigt spännande, och kul! Jag ser fram emot att diskutera och tillsammans med Ryan och orkestern gestalta Brahms pianokonserter.
Vikingur Olafsson poängterar vikten av nå fram till musikens innersta. Man kan förändra tempon, dynamiken, allt. Det enda som är viktigt i slutändan är att vara sann och att aldrig ägna sig åt effektsökeri.
– Jag tror att när du spelar den här musiken, oavsett om det är Brahms-konserterna, de sena Beethoven-sonaterna eller Goldbergvariationerna, så har du möjlighet att skapa ett verkligt möte med tonsättaren. Musiken är komplex, men samtidigt tillräckligt öppen för att kunna gestaltas på många olika sätt och bli omdefinierad beroende på vem som tar sig an den. Varje gång den spelas avslöjas något nytt som ger oss en känsla av överraskning och upptäckarglädje, och det gäller oss musiker i lika hög grad som publiken. När det gäller Bach, men även Brahms och Beethoven, är det omöjligt att vara passiv. Man måste föra in sig själv i musiken och göra den till en mötesplats.
Vikingur Olafsson har beskrivits som Islands svar på Glenn Gould, den kanadensiske pianisten som gjorde Bach Goldbergvariationer berömda med sin banbrytande inspelning från 1955, som kastade nytt ljus på Bachs musik. Han tog senare till viss del avstånd från sina ursprungliga tolkningar och gjorde kort före sin död 1982 en nyinspelning. Att bli jämförd med Glenn Gould verkar inte störa Vikingur Olafsson.

– Nej, ibland behöver man en revolutionär som Gould för att förändra hur man tänker om saker, som han gjorde med Goldbergvariationerna. Han var en dörröppnare. Det var han även när det gäller Brahms.
Samtalet glider in på en berömd inspelning från 1962 i Carnegie Hall i New York när Leonard Bernstein och Glenn Gould var oense om tempi i Brahms första pianokonsert. Bernstein talade till publiken och förklarade varför han som dirigent ändå gick med på Goulds i hans tycke alldeles för långsamma spel.

– Gould förändrade synen på hur man kan spela Brahms, menar jag. Tidigare på 1900-talet ville man ofta spela Brahms snabbare än man gör idag.

Vikingur Olafsson bor i Reykjavik med sin fru, som också är pianist, och två små söner, två och fyra år. I februari i år fyllde han fyrtio och gav sig själv i present en studio som ligger under boningshuset. Har du skapat din ”mancave” för musik, undrar jag.

– Absolut! Det är bara lite ljusinsläpp högt upp mot taket. Här har jag nu min samling pianon, och alla noter och musikböcker. Jag kan göra en del inspelningar i studion också, men med Deutsche Grammophon kommer vi även i fortsättningen spela in i konserthuset Harpa i Reykjavik.
Island har omkring 380 000 invånare, vilket inte är mycket för en nation. Ändå producerar Island mängder av kreativa filmare, tonsättare och musiker i olika genrer. Var tionde person är författare! Du själv är isländsk framgångsrik pianist och kulturpersonlighet. Går det att förklara, frågar jag. Vikingur tittar länge på mig. Först tror jag inte att han kommer att svara, men till slut säger han, ”En omöjlig fråga. Men intressant!” Sedan dröjer det ytterligare en liten stund innan han börjar prata.

– Island är inte ett gammalt samhälle med någon dramatisk historia som exempelvis Sverige. Vi har inte bidragit med matematiker, framstående fysiker, kemister eller filosofer. Heller inte några industrier. Men en sak har vi som definierat hur vi tänker om oss själva, något som står ut i världshistorien: litteraturen. De isländska medeltida sagorna är väldigt viktiga för vår identitet. Att vi har den här tusenåriga sagoskatten på den här lilla, lilla ön, skrivna på ett språk som vi fortfarande kan läsa idag i original, gör mig stolt över Island.

Det är egentligen mot alla odds att leva på ett ställe fullt av vulkaner och glaciärer och alla de besvärliga konsekvenser som det skapar, säger Vikingur, men att den instabila naturen med sin oerhörda skönhet samtidigt är grunden till skapande.

– Vår historia, det faktum att vi lever på en ö och den är miljön ger speciella förutsättningar. När utvecklingen till slut satte fart under 1900-talet gick det väldigt snabbt. Vår första internationellt berömda isländare var artisten Björk, som blev otroligt populär och stor på 90-talet. Hon gjorde saker på sitt sätt, och det gör hon fortfarande. Hon definierade lite hur många i den generationen tänker om sig själva. Hon blandade klassisk musik med jazz, experimentell elektronisk musik, pop och etnisk musik. Med det var hon en föregångare. Och det här sättet att inte tänka på vad musiken kallas, att inte fastna i genrer, har påverkat nästan alla generationer efter henne, mig inkluderad.
Och Vikingur Olafsson har inga planer på att flytta från Island. Varför inte London, eller Schweiz. Det skulle väl vara mer praktiskt, påstår jag.

– Ja, eller Stockholm, som jag tycker så mycket om! Men jag ser det tvärtom, att Island är vackert och ligger mer centralt. Det är bara fyra timmars resa från Reykjavik till USA. Till London 3,5 timme. Jag turnerar också i Australien och Asien. Om du reser 200 dagar om året, är det viktigt att bo där du och din familj är rotade. För oss är det Island.
Göran Persson