Hennes spel är makalöst virtuost, samtidigt känsligt och uttrycksfullt. Med en kombination av spontanitet, fantasi och teknisk precision ger hon strålglans åt både traditionell romantisk repertoar och nyare musik.
Pianisten Yuja Wangs konstnärliga och pianistiska dimensioner beskrivs över hela världen som häpnadsväckande, nästan övermänskliga och hon är en av de allra mest efterfrågade klassiska artisterna. Lyssna lyckades fånga henne en höstdag i New York, just hemkommen efter en turné med Zubin Mehta och Israels filharmoniker.
– I morgon ska jag framträda tillsammans med dem i Carnegie Hall. Dessutom har vi spelat i Musikverein i Wien. Att få göra en konsert där har länge varit en dröm för mig, som nu har gått i uppfyllelse! skriver hon i ett mail.
Den 25-åriga Yuja Wang är uppvuxen i Kina och började spela piano vid sex års ålder, vilket i underbarnssammanhang inte är särskilt tidigt. Men hennes talang upptäcktes omedelbart och hon började studera vid musikkonservatoriet i Beijing.
– Min lärare hade ett mycket starkt temperament, men var också väldigt varm. Ofta refererade hon till poesi och använde gärna metaforer. Vi lyssnade på inspelningar med olika pianister, och hon hade massor, säger Yuja Wang.
För att matcha hennes talang insåg man snart att hon måste vidare och vid fjorton års ålder lämnade hon Kina och flyttade till Kanada där hon började på Mount Royal-konservatoriet i Calgary. Ett år senare flyttade hon vidare till USA och började på Curtis Institute of Music i Philadelphia där hon under fem år studerade för Gary Graffman, som för övrigt även haft den kinesiske stjärnpianisten Lang Lang som elev.
Yuja Wang har beskrivit att studierna efter att hon lämnade Kina blev mer ingående, analyserande. Från ett tidigare känslomässigt förhållningssätt handlade det nu mer om partituret och hur fraserna var skrivna. Men när jag frågar om hon märkt någon skillnad på hur man ser på klassisk musik i Kina jämfört med exempelvis USA eller Europa säger hon bestämt nej.
– Upplevelsen av klassisk musik är likadan överallt! Det är ingen skillnad alls!
Hon växte upp i ett hem där konst och kultur var mycket viktigt. Hennes mamma var dansare och pappa jazztrumslagare. När hon flyttade till väst stannade föräldrarna kvar i Kina. Men att flytta själv tog hon med ro, snarare fyllde flytten henne med en känsla av frihet. Äntligen! Har hennes bakgrund i två olika kulturer, den kinesiska och den amerikanska, påverkat henne som musiker, undrar jag.
– Ja, men bara på samma sätt som att vem som helst påverkas av miljön där de bor. Det är inte en fråga om Kina eller USA. Ett framförande återspeglar alltid ens personlighet, och den har delvis formats av ens bakgrund. Jag känner att jag i mitt spel är väldigt mycket mig själv, hur jag är som person.
Hon har sagt att Prokofjev passar hennes ”olydiga personlighet”! När hon nu kommer till Stockholm för en solorecital blir det emellertid inte Prokofjev vi får höra, däremot musik av Debussy, Skrjabin, Ravel och Rachmaninov, dessutom ett mycket virtuost stycke av den amerikanske tonsättaren Lowell Liebermann, född 1962. Hon har en förmåga att överraska med sin repertoar. På sin senaste cd Fantasia samsas helt naturligt tonsättare som Scarlatti, Schubert, Rachmaninov och Chopin med Gluck, Dukas, Bizét och Johann Strauss. Yuja Wang berättar att hon har ett stort musikbibliotek där hon ständigt utforskar och testar ny repertoar.
– Ibland känner jag direkt att ett stycke får en resonans i mig. Att det är musik som passar mitt temperament och min personlighet. När det inträffar arbetar jag vidare med det för att se om det passar att ta vidare till konsert, säger hon.
Jag kan inte låta bli att undra om hon någonsin har problem att bemästra de allra knivigaste passagerna när det handlar om den mest svårspelade repertoaren.
– Inte direkt. Det jag spelar måste kännas rätt och naturligt, kunna bli som en del av mig. Vissa delar av ett nytt stycke som ska läras in behöver man naturligtvis lägga ner mer tid på, men det är inget konstigt, menar hon.
Hemligheten med Yuja Wang är verkligen inte bara att hon har en blixtrande teknik som tar andan ur publiken, utan just att hon låter sig själv gå upp i musiken och bli ett med den. Det som inom konst musik faktiskt är en helt avgörande faktor, som också brukar kallas äkthet.
Göran Persson