Med sin intellektuellt skarpa och samtidigt storslaget klangrika musik är Kaija Saariaho ett barn av modernismen. Likafullt bär hennes melodiskt komplexa och uttrycksfullt målande musik på en sällsam skönhet som gör henne unik i det moderna klassiska musiklivet. Idag räknas hon som en av vår tids allra främsta tonsättare och tilldelades välförtjänt, och samtidigt lite överraskande Polarpriset 2013.
Sedan många år bor Kaija Saariaho i Paris dit hon flyttade för att studera vid IRCAM, ett institut för forskning och studier av elektroakustisk konstmusik. I många av sina verk kombinerar hon också akustiska instrument med elektronik och datorer. Hennes verklista är omfattande och inkluderar både kammarmusik, orkesterverk och operor, som L’Amour de loin som hade urpremiär i Salzburg år 2000 och betraktas som en av vår tids viktigaste operor och har uppförts flera gånger sedan dess.
Nu har hon fått Polarpriset, och är i gott sällskap. Bland tidigare pristagare återfinner vi en rad av vår tids allra största tonsättare – Ligeti, Lutosławski, Boulez, Xenakis, Stockhausen, Reich, Gubajdulina.
I sin motivering till priset skriver polarpriskommittén att ”Kaija Saariaho är en modern mästare som breddar våra hörselgångar och får våra stigbyglar att bli nyförälskade”. Det är en välfunnen beskrivning som i högsta grad gäller hennes Laterna Magica, musik inspirerad av Ingemar Bergman och hans självbiografiska bok som också gett verket dess titel. Och för att beskriva musiken använder hon också Bergmans egna ord: ”Mild, farlig, drömlik, livlig, klar, stark, naken, plötslig, mörk, vårlik, grävande, pressad, direkt, vriden, sinnlig, övermäktig, begränsad, giftig, lugn, det ljusa ljuset. Ljuset.” Det är inte svårt att förstå att orden ursprungligen var avsedda för att beskriva fotografen Sven Nykvist och hans fantastiska förmåga att fånga ljuset med sin kamera.
Upprinnelsen till Laterna Magica är annars något så trivialt som att Saariaho städade sin bokhylla och fick syn på Bergmans bok och började läsa. Texten och titeln genererade en ström av idéer till musikaliska motiv där själva grunden handlar om tempo och rytm.
– Symbolen för mig blev själva Laterna Magican, den första maskinen som skapade illusionen av rörelser. När de enskilda bilderna projicerades snabbare och snabbare genom maskinen övergick de från att upplevas som stillbilder till ett pågående kontinuum, säger Kaija Saariaho.
Som en kontrast till de komplexa rytmstrukturerna som ibland pågår simultant i flera ovanpå varandra liggande lager har Saariaho skapat en klanglig atmosfär med osedvanlig filmisk kraft. Och när soundet i orkestern byter skepnad utgör de sex hornen som orkestern är bestyckad med en musikalisk brygga. Här är inspirationen från Bergman helt uttalad.
– Det knyter an till Viskningar och rop som är väldigt musikaliskt komponerad. Filmens olika övergångar går alltid genom röda nyanser. Och Bergman skriver att han alltid föreställt själen som röd, säger Kaija Saariaho.
Vilken färg har själen? Hör Laterna Magica och avgör själva.
Göran Persson