Vem skriver om musik i dag – och hur, och varför? I seminarieserien Klingande Akademi tas en brännande fråga upp. Göran Persson tecknar en bild av hur dagens lyssnare och läsare riskerar att svikas i ett förändrat medielandskap.

Att skriva om musik har alltid varit viktigt. Det sätter ord på upplevelser och kan ge både fördjupade insikter om musiken och ibland ge andra än de som varit på en konsert en möjlighet att förstå vad som skett. Det gör att vi också kan återvända till äldre musikkritik för att få inblickar om hur musik uppfattades av samtiden.

Som Johannes av Salisburys upplevelser av den tidiga flerstämmigheten. Innan han blev biskop i Chartres studerade han i Paris och besökte ofta Notre Dame. Vid ett tillfälle, förmodligen någon gång i mitten av 1100-talet, hörde han några de allra tidigaste flerstämmiga satserna och sammanfattade sina tankar i en recension. ”När man hör de mjuka harmonierna från de olika sångarna där några tar de höga partierna och några de låga, där några sjunger före och några följer efter, andra med paus och interludier, tänker du kanske att du snarare hör sirener än män, och förundras av rösten kraft…inte ens de mest klangfulla fåglarna kan mäta sig med detta.” (Hayburn: Papal Legislation on Sacred Music)

Det är en snart niohundraårig musikkritik där han beskriver sin upplevelse på ett sätt som gör att vi i någon bemärkelse kan förstå hur han uppfattade det han hörde. Här finns också en värdering och en dimension av hänförelse över musikens förmåga att engagera. Kanske gav han med sitt omdöme också den tidiga flerstämmigheten ytterligare legitimitet.

I sin bok ”Alla är vi kritiker” menar den nyligen och alltför tidigt bortgångne kritikern och filosofen Thomas Anderberg att vår förmåga att värdera är en nödvändig reaktions- och sållningsapparatur, som inte bara avläser omgivningen utan också reglerar vår samvaro med den. ”Genom kritiska raster silas omvärlden till en hanterbar samling intryck”, skriver han.
Det är därför kritiken är så viktig för oss. Och det är därför vi vill kunna lita på våra kritiker, som förutsätts ha all den erfarenhet och de vittgående referenser som gör att vi kan använda kritiken som guide och vägvisare genom djungeln av allt som presenteras för oss.

Det har genom tiderna funnits många starka musikkritiker med stor integritet. Några har varit kompositörer, som Robert Schumann, Peterson-Berger och Kurt Atterberg. Andra teoretiker som Theodor Adorno och Eduard Hanslick, berömd för sin beskrivning av musik som ”tonande former i rörelse”.

Det som skrivs om musik – recensioner, presentationer, intervjuer, kommentarer, artiklar etc – är en oerhört viktig del i samspelet mellan de olika aktörer som utgör det vi brukar kalla musiklivet: kultur- och musikhögskolor, skivbolag och digitala distributörer, operor, symfoniorkestrar, konsertinstitutioner, lyssnare och publik.
Sammantaget är utbudet av konstmusik enormt. Publiken är också både stor och intresserad, för att inte säga hängiven. Och verksamheterna som bedrivs av de professionella svenska musikinstitutionerna är även i internationell jämförelse på mycket hög nivå. Det är naturligtvis angeläget att den journalistiska bevakningen bedrivs på samma höga nivå.

Men medielandskapet är inne i en förändringsprocess där dagstidningarnas utrymme för konstmusik tycks minska. I samma takt reduceras också möjligheterna att vara verksam som professionell och oberoende kritiker med överblick.

Utvecklingen på nätet gör att fler röster kan göra sig hörda, för tekniken är egentligen rätt perfekt för just musikjournalistik, eftersom det är enkelt att illustrera texter med både ljud och bilder. Men när den ekonomiska viljan att ge plats åt professionell kritik saknas, så riskerar – även om undantag finns – musikbloggarna i deras ställe dessvärre att reduceras till ointressanta särintressen.

Om man räknar in landets alla konserthus och symfoniorkestrar, operor, landstingens musikorganisationer, kulturskolorna, universitetens och högskolornas musikutbildningar och musikverket torde det svenska musiklivet omsätta några miljarder. Det förtjänar naturligtvis en professionell och omfattande bevakning. Frågan är vem som ska betala för den och i vilka forum den ska publiceras.
Göran Persson
frilansskribent, tidigare musikkritiker på Expressen och klassisk produktchef på Warner Music. Har varit chefredaktör för ett flertal tidskrifter, bland annat Nutida Musik och Magasinet för Klassisk musik. Skriver om musik på www.gpersson.se