Han har en mytisk aura omkring sig, den rumänske pianisten Radu Lupu. En musiker med säregen förmåga att skapa intimitet och närhet till publiken. Han ger inga intervjuer, han pratar aldrig om sitt spel eller om sig själv. Sedan slutet av 1990-talet gör han heller inga inspelningar. Det gör varje konsert med honom till en helt exklusiv upplevelse som bara berör den publik som är där, just då.
Radu Lupu räknas sedan länge som en världens främsta pianosolister. Många vittnar om hur han förvandlar musikaliska strukturer och tekniskt svårbemästrade passager till upphöjd, sublim musik. Det gör honom till en beundrad pianokonstnär inte bara hos den stora publiken världen över, utan också bland toppskiktet av konsertpianistkollegorna. Den legendariska och likaledes hemlighetsfulla Mitsuko Uchida uttryckte i en intervju att ”Radu Lupu är den mest talangfulla pianist jag någonsin mött”.
Han är en mångdimensionell musiker med en säregen förmåga att skapa intimitet och närhet till publiken. En gåva som handlar vare sig om teknik eller om musik, utan är en naturlig fallenhet att kommunicera osch skapa en direktförbindelse med lyssnaren. En annan storhet är hans fullkomligt naturliga spel där det verkar som om instrumentet är en förlängning av honom själv. Radu Lupu är dessutom ofta överraskande. Plötsligt kan han lyfta fram och markera linjer som annars brukar vara dolda i den täta tonväven, eller lägga en skugga över det alltför uppenbara.
När Lupu 1991 gjorde ett undantag och lät sig intervjuas av tidskriften The New Yorker gav han sin personliga syn på hur han menade att musik måste framföras: ”En historia kan berättas på många olika sätt, men det måste göras fängslande och spontant. Är det inte övertygande och tilltalande har berättelsen inget värde.”
Berättelsen om honom själv innehåller också intresseväckande inslag. Han hade redan som tolvåring debuterat och senare studerat för den sägenomspunne pedagogen Heinrich Neuhaus vid Moskvakonservatoriet. Men samtidigt som han gjorde en spikrak pianokarriär med förstaplaceringar i internationella tävlingar som Van Cliburn International Piano Competition och Leeds International Pianoforte Competition sökte han efter något annat. Under en period försökte han sig på att komponera, men ingenting dög för den självkritiske Lupu och han slängde alla verk han skrivit. Han ville också göra karriär som dirigent, men ansåg att det var för sent att ge sig på den banan. I en intervju från mitten av sjuttiotalet uttryckte han det ungefär som att pianot blev hans lott i livet när ingenting annat fungerade, något vi lyssnare kan skatta oss mycket lyckliga för.
Det är över trettio år sedan Radu Lupu senast besökte Stockholms Konserthus, då med en av Mozarts pianokonserter. Nu får vi höra honom tillsammans med Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo i Beethovens muskulösa och samtidigt djupt personliga tredje pianokonsert. Ett sällsynt tillfälle att höra en verkligt unik pianist.