Wilhelm Stenhammar skrev aldrig någon självbiografi. Det enda som finns är en biografisk skiss från 1918, förmodligen initierad av Ture Rangström som planerade en bok om Stenhammar. Delar av den finns återgiven i Wallners bok. 

Om sin barndom skriver Stenhammar: ”Så växte jag upp som ensamt faderlöst barn, klen och sjuklig under hela min uppväxttid, uppfostrad av en oändligt älsklig och kärleksfull mor, men som var 43 år gammal då jag föddes, som klemade och skämde bort mig och samtidigt fyllde min barndoms käril till bräddarna med syndaskuld, helvetesskräck och Jesu dyra blod.”

Faderlösheten – pappan dog dagen efter Wilhelm fyllde fyra år – påverkade sannolikt Stenhammar livet igenom. Tidigt tog det sig uttryck i relationen till pianoläraren Richard Andersson där han, som Wallner beskriver det, ibland var eleven, ibland kollegan, ibland den faderlöse som söker trygghet och fasthet.

”Snälla Richard! Jag har ont i magen…Så om jag slipper komma idag, så kommer jag i mårron. Om jag får. Om jag inte får kommer jag ändå. Med den utomordentligaste beundran för ditt outtröttliga tålamod med mig stackars arme usling tecknar jag din mycket magplågade, mycket late och, som det sägs, mycket begåvade och ännu mer gynnade lärjunge. Wilhelm Sten”

Senare i livet ger Stenhammar uttryck för det svåra livsvalet att arbeta som fri konstnär och bara komponera, och därmed ta risken att leva under knappa ekonomiska förhållanden, eller arbeta för brödfödan och vara tonsättare på tiden som blir över.

”Jag vill inte bli bara familjeförsörjare, jag vill inte bli gammal och torr, jag vill inte bli svensk ämbetsman. Jag vill inte släpa fram mitt liv på turnéer i landsorten. Jag vill studera, jag vill utveckla mig själv, jag är för begåvad för att tyna bort i småtterier. Jag vill resa, se och höra och fördjupa mig i mitt arbete.”

Han ger uttryck för en tro på sin egen förmåga och begåvning, men snart slår pendeln över åt andra hållet. Tvivlet börjar gro i honom i takt med självkritiska reflektioner och en allt mörkare sinnesstämning:

”Å den som alltid kunde vara ärlig mot sig själv! Här går vi och fuska och fuska, och försöka inbilla oss själva och andra att vi ge det bästa och det sannaste av oss själva. Fuskverk alltsammans, nästan alltsammans.”

Stenhammar hade ett öppet sinne och kunde se både styrkor och svagheter i sina egna verk, även om det ibland smärtade. Operan Tirfing med libretto av Anna Boberg hade urpremiär på Stockholmsoperan 1898. Stenhammar dirigerade själv och föreställningen hyllades med många inropningar. Men redan till den andra föreställningen strök han en halvtimmes musik och när han en tid senare kommenterade operan förstår man att han såg den som ett misslyckande.

”Huvudsakliga resultatet för mig är att min egenkärlek fått en duktig knäck. Ty hur det är, så går man ändå på förhand och drömmer om – åtminstone gjorde jag det innerst inne, fast jag ej ville erkänna det ens för mig själv – drömmer om att göra kolossal succés, hoppas på detta härliga då människor jubla mot en, trängas omkring en för att tacka, gråta och skratta av hänryckning! – men se, det gjorde de ej. De gjorde det ej, och jag börjar förstå, varför de ej gjorde det. Och jag känner mig – ej besviken på mig själv, men missnöjd med mig själv. Ty det är nog så, att endast det som är skrivet med hjärteblod, med levande varmaste hjärteblod finner vägen till människors hjärtan.”

Stenhammar turnerade som pianosolist och var under många år chefdirigent för Göteborgs Symfoniorkester (1907-22). Han agerade med kraft för att ny musik skulle spelas och gjorde stora ansträngningar för att lyfta fram både Sibelius och Nielsens musik. Det står i kontrast till de beskrivningar av Stenhammar som skygg, en person som stod utanför den senromantiskt självcentrerade subjektiviteten. Han tycks ha varit något av en dubbelnatur som vågade mycket men ibland också tvivlade på storheten i sitt eget skapande. Den mest påtagliga uttrycket för misstron mot sitt eget skapande var tillbakadragandet av den drygt femtio minuter långa och storslaget romantiska första symfonin. Efter att ha hört Sibelius andra symfoni och överväldigats drog Stenhammar tillbaka verket och menade att det var alldeles för opersonligt och pompöst.

I den konstnärliga kris som följde efter tillbakadragandet av symfonin sökte han efter nya förhållningssätt till sitt komponerande. Omkring 1910 började han studera kontrapunkt efter Heinrich Bellermanns lärobok Der Contrapunkt och i ett brev hösten 1911 till sin tonsättarkollega Bror Beckman skriver han:

”…en mer och mer fixerad öfvertygelse att jag för att komma vidare måste slå in på en helt ny väg, en väg som jag kanske ännu länge måste söka, innan jag finner den. Det är därför icke en nyck eller ett tillfälligt infall af mig, icke ett förtvivlat försök att döfva smärtan och söka glömska, att jag om kvällarna sitter och plitar kontrapunkt. Det är helt enkelt ett återgående till utgångspunkten och ett försök att finna en ny och bättre linea för ett förnyadt försök att nå fram. Det är icke icke [för att ge eftertryck upprepar han ordet icke] icke resignation, det är ett hemligt, bäfvande hopp.”

Det mynnade så småningom ut i den andra symfonin. Stenhammar var konsekvent mycket tystlåten kring de egna verken, men han skriver till Sibelius i maj 1915: ”Efter kraftansträngningen de föregående månaderna har jag under dessa majveckor varit lat som ett svin. Mitt symfonipartitur blev färdigt sex dagar före uruppförandet och slutet av finalen repeterade jag första och enda gången konsertdagen. Jag är på det hela taget glad åt symfonin, så pass glad att redan börjar längta efter nästa.”

Han hade nu vid 44 års ålder hittat glädjen och tillförsikten i den stora formen.  I sitt svar skrev Sibelius: ”Redan förrän du skrev om din symfoni, sjöngo småfåglar här i min backe om den – full av liv och stolt resning. Vilket jag, med kännedom om dina förutsättningar för den formen nogsamt kan föreställa mig”.

Med sedvanlig blygsamhet vill Stenhammar tona ner berömmet från Sibelius.

”Vad fåglarna sjungit om i din backe om min symfoni bryr jag mig inte allt för mycket om. Det har väl bara varit några små snälla fåglar ur min egen bur. ”

Någon tredje symfoni blev det heller aldrig.

Göran Persson