Kap 1
Tonsättaren som valp
Bo Linde berättade gärna om hur han ”föddes till ett infernaliskt oväsen från en orkester som spelade på nöjestemplet Maxim, som låg i det omedelbara grannskapet”. Kollisionen mellan de två olika världarna – den ömtåliga födelsen och musiken – bar på en sällsam, närmast filmisk kraft och blev till en metafor för hans eget livsöde, att vara på fel plats i fel tid. Händelsen utspelades på Södra Station i Gävle och natten den 31 december ska strax övergå i det nya året 1933. Enligt berättelsen pågår nyårsfesten med dans och musik för fullt när Bo Linde föds strax efter tolvslaget i familjens lägenhet som låg inrymd i stationshuset, där hans pappa Anders Knut Linde arbetade som stins.
Den här historien om hans tillkomst är emellertid inte sann. Nöjestemplet Maxim i Gävle öppnades först i början av 1940-talet och låg i själva stationshuset Södra Station. Då hade familjen Linde sedan flera år flyttat därifrån. Det fanns sannolikt ingen musik och heller inget oväsen runt Bo Linde när han föddes. Däremot är det helt riktigt att familjen hade en tjänstebostad i Stationshuset 1933. Lägenheten bestod, som Stig Linde, Bos äldre bror minns det, av några rum på övervåningen. Det är länge sedan och minnesbilden inte helt klar. Huset byggdes i mitten av 1920-talet för att möta de ökade resandeströmmarna från nya Ostkustbanan, och Anders Knut Lindes tjänst som stationsinspektör – stins – var en chefsfunktion som krävde närvaro i stationen vid olika tider på dygnet.
Järnvägen och tågtrafiken är en ständig följeslagare i familjen Lindes liv. Anders Knut Linde kom från Hedesunda några mil utanför Gävle där Lindes farfar Olof arbetade som banvakt. Anders Knut titulerade sig hela livet som järnvägstjänsteman, ett arbete som också förde med sig en del förmåner som senare skulle underlätta för Bo Linde. Även musiken var närvarande i vardagen. Bo Lindes mamma Karin var en omvittnat begåvad sångerska, och hennes far, Bos morfar, var duktig amatörmusiker. Karin var uppvuxen i norduppländska Söderfors där föräldrarna drev en målerifirma. När Bo Linde föddes var de äldre bröderna Sören och Stig sju och fyra år. Sex år senare föddes brodern Mats. Familjen hade flyttat till Gävle 1932 från lilla Njurunda utanför Sundsvall, dit pappans järnvägsarbete hade fört dem.
Bara några månader efter Bo Lindes födelse tvingades Uppsala-Gefle Jernvägs AB, som ägde en stor del av Ostkustbanan och trafikerade Södra Station, av ekonomiska skäl att låta verksamheten övertas av staten. Stationsverksamheten lades ner och byggnaden blev kontorshus för SJ och lokal för fritidsföreningar. Familjen Linde utlokaliserades till Korsån, ett litet samhälle utanför Hofors efter tågsträckan mellan Falun och Sandviken.
När det var dags för Bo Linde att börja skolan 1941 hade familjen emellertid flyttat tillbaka till Gävle igen och hyrde en lägenhet på Norra Kopparslagargatan 20, i korsningen mot en av stadens större gator, Staketgatan, inte långt från centrum. Alldeles i närheten ligger fortfarande Gävle Teater som bara några år senare skulle bli en viktig punkt i tillvaron för Bo Linde. I fastigheten på Kopparslagargatan låg också Wahlbergs piano, en välkänd firma i Gävle vid den här tiden när hemmamusicerandet fortfarande var vanligt. Pianoförsäljaren Erik Wahlberg lät Bo Linde komma och gå mer eller mindre som han ville i pianomagasinet. Det var vid den här tiden som musiken tog tag i Bo Linde och vägrade släppa taget. Pianot blev också Bo Lindes huvudinstrument. När det väl visade sig att han kunde spela hela stycken på piano kom det som en överraskning för familjen eftersom det inte fanns något instrument i hemmet. På uppmaning av Wahlberg köpte därefter familjen ett piano.
I tredje klass, 1943, fick Bo Linde en ny skollärare, Elsa Ozarowsky. Hon hade ett omvittnat stort engagemang för sina elever och var viktig för Lindes utveckling under skolåren. Förutom att hon uppmärksammade hans särskilda intresse för musik gav hon honom även extra språklektioner utanför ordinarie skolschema. I en artikel med rubriken ”Tonsättaren som valp”, Nutida Musik 1967/68, skrev Bo Linde att det var vid den här tiden han bestämde sig för att bli tonsättare.
När jag första gången skolkade från skolan var jag tio år. Brottet – som jag nu hoppas är preskriberat – får Sibelius ta ansvaret för i sin himmel. Efter en Dagens Dikt spelades nämligen finalen ur hans ”femma” och den musiken drabbade mig med så våldsam kraft att jag blev helt omtöcknad. Jag tappade allt intresse för att på eftermiddagen – efter denna berusande insyn i en ny värld – sätta mig på skolbänken och läsa om Kanadas spannmålsskördar och dylika efemära ting. Jag förtog i stället Martin Ljungs klassiska replik och utropade: jag ska bli tonsättare!
I början av 1900-talet var Gävle Sveriges femte största stad. Det var en stad med levande hamnkvarter, internationella kontakter och starka varumärken som Gevalia och Ahlgrens. Samtidigt ansågs allmänt att bildningsnivån i regionen var för låg, liksom på en del andra håll i landet. Som ett led i ökade bildningsambitioner ingick Gävle ett avtal med staten och grundade 1912 en symfoniorkester. Ur ett samhällsnyttigt perspektiv skulle den med klassisk musik inspirera publiken att söka sig till bra kultur och bildande intressen. Av samma skäl startades samtidigt symfoniorkestrar i Helsingborg och Norrköping. Just detta faktum att Gävle hade en symfoniorkester kom att på flera sätt få stor betydelse för Bo Linde. Orkestern uruppförde flera av hans verk och i många av Lindes musikkrönikor och recensioner var konserter med symfoniorkestern i fokus.
Den konstnärlige ledaren och chefdirigenten för Gävle Symfoniorkester under Bo Lindes skolår var Eric Bengtson. Han hade studerat i Wien, Paris och Berlin och kom till Gävle 1939. Han hade tidigare arbetat för Svensk Filmindustri men var också känd som initiativtagaren till en serie midnattskonserter på Nationalmuseum i Stockholm, där han gärna presenterade musik av unga svenska tonsättare. Eric Bengtson, skulle det visa sig, kom att bli viktig för Bo Lindes musikaliska bildning.
Bo Linde var inte något blygsamt barn, även om han inte tillhörde busgänget i skolan. Han var duktig i idrott och hade god självkänsla, vilket gjorde att han kunde ägna sig åt sina intressen även när de inte delades av skolkamraterna. Han hade exempelvis sparat ihop pengar för att kunna köpa sig en egen bibel som han intensivt fördjupade sig i, något som tycks ha handlat mer om ett behov att stilla en nyfikenhet än om ett sökande efter andlighet.
Han ville gärna ta plats, framträda och presentera sig när tillfälle gavs. På en terminsavslutning spelade han ett eget andante cantabile och en sång av honom framfördes av, som han själv beskrev det, ”en kissnervös tös”.
En lärare uppmärksammade Lindes musikaliska brådmogenhet och förstod att han för att kunna utvecklas behövde någon som kunde ge honom tillräcklig musikalisk stimulans. De fick kontakt med Eric Bengtson som under en följd av år hade rollen som beskyddare och mentor för Linde.
Och Bengtson satte, i alla fall enligt Bo Linde själv, i hans händer ”först Bergensons, sedan Höffdings harmonilära och samtidigt med det Grundlagen des mehrstimmigen Satzes av Wilhelm Klatte och Herman Grabners Allgemeine Musiklehre”. Eric Bengtson ansåg också att det var viktigt att han grundligt studerade Knud Jeppesens lärobok i vokalpolyfoni, som är en bibel för alla som vill lära sig hemligheterna med och vidden av kontrapunkt, framförallt med utgångspunkt från Palestrinas och Orlando di Lassos musik. Linde skulle enligt Bengtsons högst privata studieplan även studera Rimskij-Korsakovs instrumentationslära.
Bo Linde var vid den här tiden – han fick kontakt med Eric Bengtson när han var tolv, tretton år – intensiv, nästan överaktiv och slukade allt som hade med musik att göra. På något sätt hade skolan och Eric Bengtson gjort en överenskommelse om att Bo Linde ibland kunde avvika från skollektionerna för att i stället sitta och lyssna på orkesterrepetitionerna i Gefle Teater, ”till priset av skolkompisarnas påtagligt dokumenterade avundsjuka”, skriver Linde i en självbiografisk artikel i Nutida Musik. Linde fick också utrymme att visa sin musikaliska förmåga. ”Musik B.L. klass 6”, står det uppe i högra hörnet av sången Årstiderna till en text av Zacharias Topelius som publicerades i Tidskrift för Gävle Folkskola 1946. Den har drag av koral och är mycket enkelt uppbyggd. Man kan anta att sången skulle sjungas vid skolavslutningen samma år. Texten börjar ”Uti den vackra våren” och pianostämman stödjer effektivt de båda sångstämmorna, vilket gör dem enkla att sjunga.
Bo Linde fick lektioner i pianospel av May Bökman, som var verksam som musiklärare och pianist i Gävle under mitten av 1940-talet. Pianohandlaren Wahlberg hade ordnat kontakten. Och det var pianot som stod i centrum för Bo Lindes musikaliska aktiviteter under de här åren. Han komponerade Sex studier för piano, och sannolikt hade han redan här siktet inställt på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, eller Ackis som den oftast kallades för sin historiska koppling till Musikaliska Akademien. I december 1947, han var då fjorton år gammal, började han skriva på en pianokonsert som blev klar i april året efter.
Ännu hade Bo Linde inte några särskilda originalitetskrav utan redovisade i stället i musiken gärna sina inspirationskällor. Här finns stildrag av Bach, Beethoven och ryska förebilder som Prokofjev och Stravinsky inympade. Att sången Årstiderna var tänkt att sjungas av skolelever är uppenbart och Linde anpassade nivån till det. I pianokonserten sväller han i stället ut i ungdomlig lust att erövra det virtuosa och möjligen också imponera med sin egen talang som pianist. Han bifogade konserten i ansökningshandlingarna till Musikhögskolan och blev antagen som den yngste eleven i Lars-Erik Larssons kompositionsklass, där han började hösten 1948.
Källor och vidare läsning
Bo Linde, ”Tonsättaren som valp”, artikel i Nutida Musik nr 1–2, 1967/68, där tonsättaren själv beskriver sin uppväxt i Gävle och hur livet med musiken började.
Bo Linde – Människan, kritikern, verket av Stig Jacobsson och Ulf Jönsson är en detaljrik framställning om Lindes liv och verk (Kultur Gävle, 1999).
Stig Jacobsson ”Bo Linde – Ett tonsättarporträtt”, Tonfallet Special, bilaga i Tonfallet nr 12, 1983.
Bo Lindes bror Stig Linde har berättat för mig om lägenheten i Södra Station i Gävle.
Några inspelningar av Bo Lindes tidigaste ungdomsverk finns inte att tillgå, men för den som vill fördjupa sig i hans musik finns många verk i manuskript i STIM/Svensk Musiks arkiv och på Statens Musikbibliotek. Sången Årstiderna finns återgiven (noter) i Tonfallet Special (se ovan).