Det är något alldeles särskilt med Wolfgang Amadeus Mozart. Han är själva sinnebilden för underbarnet och den medfödda begåvningen. Dessutom är Mozart en av världens allra mest kända personer. En klassisk kompositör! Och hans musik tycks aldrig bli gammal. Vad är det som är så speciellt med Mozart?
– Det finns en självklarhet i hans musik. Den är som klart vatten, eller som en vårbäck, säger Nils-Erik Sparf, som den här kvällen både leder Uppsala Kammarorkester och är solist.
Nils-Erik Sparf är en av Sveriges mest kända och framstående violinister. Han är sedan 1993 konsertmästare i Uppsala Kammarorkester och primarie i Uppsala Kammarsolister. Han har även varit konsertmästare i Kungliga Hovkapellet och Kungliga Filharmoniska orkestern, dessutom leder han sedan många år Drottningholms Barockensemble. Han är en flitigt anlitad solist i stora delar av världen. Det finns vissa fördelar med att ibland spela utan dirigent, särskilt i äldre musik som Bach, men också i exempelvis Mozarts violinkonserter, säger Nils-Erik.
– Det är lätt att få direktkontakt med orkestern, man kan påverka bara genom att spela och accentuera med sina gester. Man behöver inte gå omvägar via en dirigent och det skapar en väldig frihet, menar han.
Han kommer från Rättvikstrakten med spelmansblod i ådrorna. Möjligen kan det också höras ibland, även när han spelar Mozart. För det finns hos Mozart, precis som i en del barockmusik, dansanta drag som ligger nära folkmusiken, säger Nils-Erik.
Mozart skrev alla sina fem violinkonserter inom loppet av nio månader år 1775. Han var 19 år gammal och själv en mycket framstående violinist. Men han vantrivdes med jobbet som konsertmästare i ärkebiskopens hovkapell i Salzburg. Lönen var dålig och han kom inte alls överens med den stränge biskopen. Ändå flödar violinkonserterna av lätthet och virtuositet. De kan ha komponerats för att spelas av honom själv, eller för Antonio Brunetti, som blev hans av efterträdare på posten som konsertmästare i Salzburg. De sista tre violinkonserterna, varav vi den här kvällen hör två, betraktas som Mozarts första riktiga mästerverk. I en berömd biografi om Mozart skriver Alfred Einstein: ”Plötsligt finns det ett nytt djup och en ny rikedom i Mozarts hela tonspråk”.
Som inramning till Mozarts två sista violinkonserter spelar Uppsala Kammarorkester hans kanske mest kända verk, Eine kleine Nachtmusik – En liten serenad – och hans symfoni nr 29, som faktiskt komponerades året före violinkonserterna. Vid sidan av den 25:e symfonin är det hans mest kända av de tidiga symfonierna. Det är lättsam musik full av glöd och passion. Rakt igenom den här konserten hör vi Mozart på sitt allra bästa humör.
Göran Persson