Orkesterledaren och kompositören Eric Harald Bengtson föddes 31 juli 1897 i Norra Vram, Bjuvs socken i Skåne, och dog i Gävle 6 april 1948. Han var 1927-39 kapellmästare vid Svensk Filmindustri och komponerade musik till ett stort antal svenska filmer. Från 1939 till sin död var han ledare för Gävle Symfoniorkester. Han var även initiativtagare till Nationalmuseums midnattskonserter i Stockholm som han ledde 1936-46.
Eric Bengtson fick som femtonåring anställning vid Smålands husarregementes musikkår där han först utbildades till trumslagare. Snart vidgade han studierna till att omfatta även flera blåsinstrument och violin. Fem år senare, 1917, sökte han och vann inträde till Kungliga Musikkonservatoriet, nuvarande Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där han studerade fram till 1922. Under åren vid Musikhögskolan studerade han harmonilära, kontrapunkt, komposition och orkesterdirigering och bland lärarna fanns några av tidens musikprofiler, bland andra Ernst Ellberg och Olallo Morales.
Under studierna fick Bengtson tillfälle att leda en symfoniorkester, vilket väckte hans stora intresse för dirigering. Han insåg samtidigt att det skulle krävas kraftfulla personliga investeringar i praktiska och teoretiska studier för en dirigentkarriär, så trots en begränsad ekonomi reste Bengtson i början av 1922 utomlands för att fortsätta sina studier. Första anhalten blev Wien där han bedrev enskilda studier i musikteori för tonsättaren Egon Wellez, en av de tidiga modernisterna som tillsammans med Anton Webern och Alban Berg ingick i kärngruppen av elever till Arnold Schönberg. Bengtson följde samtidigt också öppna musikhistoriska föreläsningar som anordnades av Wiens universitet.
Ett år senare, i början 1923, hade han tagit sig till Paris och blivit antagen som elev hos Charles Koechlin, då en uppmärksammad tonsättare och musikteoretiker. Koechlin hade själv studerat för Gabriel Fauré och bland hans klasskamrater och goda vänner fanns Maurice Ravel och Jean Roger-Ducasse. Senare samma höst erhöll Bengtson Wienstipendiet som staden Wien överlämnat till Sverige som tack för det stöd Sverige gett Österrike under första världskriget. Nu kunde han även skriva in sig som studerande vid Wiens universitet där han följde den musikteoretiska undervisningen. Han blev kvar i Wien till 1926 då han på hösten flyttade vidare till Berlin för fortsatta studier.
Våren 1927 återvänder Bengtson till Sverige och bosätter sig i Stockholm. Han får omedelbart anställning som lärare i musikteori vid Kerstin Strömbergs musikskola som grundats 1924. I samband med Strömbergs bortgång 1929 övertog Eric Bengtson skolan tillsammans med två andra lärare, Felix Saul och Gurli Krüger. De ombildade skolan till Stockholms privata konservatorium och drev skolan som ett privat handelsbolag. Skolan leddes av Felix Saul fram till dennes död 1942. 1960 anslöts skolan till Tjänstemännens bildningsverksamhet under namnet Stockholms konservatorium.
I december 1927 tillträdde Eric Bengtson den nya befattningen som kapellmästare vid AB Svensk Filmindustri, stationerad i den nybyggda biografen Göta Lejon i Stockholm. Eric Bengtson grundade kort därefter Svensk Filmindustris Orkester, allmänt kallad SF-orkestern, som han var ledare för till 1939. Orkestern under hans ledning svarade för musiken till ett stort antal filmer producerade av Svensk Filmindustri. Eric Bengtson skrev själv musiken till över sextio filmer under åren vid Svensk Filmindustri, bland dem klassiker som En kvinnas ansikte, Anderssonskans Kalle och Pensionat Paradiset (tillsammans med Jules Sylvain). I många av de filmer han komponerade musik till medverkade tidens stora skådespelarprofiler, som Ingrid Bergman, Thor Modéen, Edvard Persson, Gustav Molander och många fler. Eric Bengtson medverkade själv i några filmer, till exempel För hennes skull (1930) med Gösta Ekman (d ä) och Inga Tidblad och Hans livs match (1932) med Sigurd Wallén och Birgit Tengroth, varje gång i rollen som orkesterledare. När Eric Bengtson framträdde som dirigent med SF-orkestern använde han ofta pseudonymen Pierre Leblanc.
I oktober 1927, bara några månader innan han anställdes vid SF, hade han debuterat som dirigent med Stockholms Konsertförenings orkester, nuvarande Kungliga Filharmonikerna. På programmet stod Mozarts Uvertyr till La clemenza di Tito, Mendelssohn-Bartholdys Symfoni nr 3 ”Den skotska”, Berlioz Korsaren och Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 b-moll med Knut Brodin som solist. Bengtson gästade sedan med viss regelbundenhet Stockholms Konserthus och Kungliga Filharmonikerna fram till 1946.
Tillsammans med överintendenten på Nationalmuseum i Stockholm, Axel Gauffin, startade Eric Bengtson 1936 Midnattskonserterna som ägde rum sommartid i museets lokaler. Konserterna riktade sig särskilt till utländska besökare men lockade även en stor Stockholmspublik. Man hade en uttalad strategi att förutom känd klassisk repertoar även spela svenska verk. I en intervju i augusti 1938 i tidningen Nya Dagligt Allehanda berättar Bengtson att det vid säsongens sex konserter framförts 25 svenska verk som mottagits mycket väl av publiken.
Under en period hade Eric Bengtson idéer om en ny konstform som skulle kombinera musik och gymnastik. ”Det är alltså ett försök att i musik uttrycka gymnastikens rytm och innehåll och inte gymnastik efter musik”, förklarade han i en intervju 1936. Han hade då just kommit tillbaka till Sverige efter att vid Olympiaden i Berlin framträtt tillsammans med en tysk orkester och svenska dansare i en uppvisning. Musiken hade han själv komponerat. Olympiastadion var fullsatt och närvarande i publiken var dåvarande rikskanslern i Tyskland, Adolf Hitler.
1939 efterträdde Bengtson Sten Frykberg som chefdirigent för Gävle Symfoniorkester. För att anta tjänsten krävde han att orkestern skulle utökas med sju medlemmar, men han fick nöja sig med tre nya violinister. Orkestern bestod därmed av 30 personer.
Eric Bengtson gjorde en stor insats för musiklivet i Gävle. En av hans första åtgärder var att bilda Gefleborgs läns Orkesterförenings symfonikör som fick stor betydelse för en utveckling av repertoaren. Det första verket som orkestern och kören framförde tillsammans var Kurt Atterbergs kantat Järnbärarland. Bengtson hade också ett starkt engagemang för musikernas villkor och agerade sig för att musikerna skulle få lön under hela året i stället för sju månader.
Eric Bengtson hade också ett mycket intensivt sätt och kallades skämtsamt för Gävles Toscanini. Dessutom var musikalisk folkbildning en av hans stora passioner och han arbetade med stor entusiasm för att locka en yngre publik till konserterna med Gävle Symfoniorkester. Känt är också hans engagemang för Gävletonsättaren Bo Linde (f. 1933), för vilken Eric Bengtson var en viktig mentor. Förutom att Linde fick komma och gå lite som han ville på Bengtsons repetitioner med Gävle symfoniorkester, satte han också, i alla fall enligt Bo Linde själv, i hans händer ”först Bergensons, sedan Höffdings harmonilära och samtidigt med det Grundlagen des mehrstimmigen Satzes av Wilhelm Klatte och Herman Grabners Allgemeine Musiklehre”.
Den musik Eric Bengtson själv komponerade i de många filmerna hade oftast funktionen att framförallt under förtexterna introducera och stödja filmens tema och atmosfär. Eftersom många av filmerna var komedier har Bengtsons musik genomgående en uppsluppen och sorglös karaktär. Vissa dramatiska drag kan dock skönjas i musiken till En kvinnas ansikte där ett intensivt och spänningsskapande tema kontrasteras mot en romantiskt insmickrande melodilinje. Svensk Filmindustris arkiv för bland annat musik har två gånger förstörts, vid en brand 1942 och en översvämning 1974, därför finns vare sig inspelningar eller notmaterial bevarat från hans tid vid SF.
Eric Bengtson var fullt verksam när han dog i Gävle 1948 endast 51 år gammal. Han lämnade efter sig hustrun Göta som han gifte sig med 1924 och deras två döttrar, Ulla-Britta (f. 1928) och Karin Monica (f.1944).