Lille Bror (Bror Axel) Söderlundh, tonsättare, vissångare och dirigent, föddes i Kristinehamn 21 maj 1912 och avled i Stockholm 23 augusti 1957. Han var kapellmästare vid olika teatrar i Stockholm 1936−41 och kördirigent i Leksand och Borlänge. Känd för sina visor till texter av bland andra Nils Ferlin, utgivna i samlingar som När skönheten kom till byn, Prästkrage och Sorgmantel. Han komponerade också barnoperor, kammarmusik, kör- och instrumentalmusik och var starkt influerad av folkmusiken.
Uppväxt och studier
Lille Bror Söderlundh tog tidigt starka intryck av sin farfar, Sven Söderlund, som var lärare men även utbildad organist och kantor och mycket aktiv i den värmländska orten Kristinehamns musikliv. Även fadern, Wenzel, var aktiv i stadens musikliv men var som person okänslig och sträng, till skillnad från modern Lisa, som var omvittnat mjuk till sitt sätt. När Lille Bror var tolv år bestämde pappan att han skulle spela fiol och om han inte övade fick han stryk. Förutom violin ägnade sig Lille Bror Söderlundh också åt pianospel, men på grund av en skada i höger hand kunde han aldrig uppnå någon tekniskt utvecklad nivå på instrumentet. Violin- och gitarrspel fungerade däremot bra trots skadan.
Sensommaren 1926, Lille Bror var då 14 år, flyttade familjen från Kristinehamn till den lilla orten Charlottenberg i västra Värmland. Här bildade Lille Bror sitt första kapell och började också komponera. Några år senare, 1929, tog han realexamen, men hade dåliga betyg i de flesta ämnen förutom musik. Det fick honom att bestämma sig för att satsa på musiken och hösten 1929 flyttade han till Stockholm. ”Jag vill bli något. Jag vill fortsätta på min farfars vackra tankar. Det pund jag fått vill jag förvalta så att en gång farfar skall finna spår av sina fotsteg i mina sånger”, skrev han till föräldrarna när han läste kontrapunkt för Gunnar de Frumerie, drygt tjugo år gammal.
Uppgifterna om Lille Bror Söderlundhs studier är oklara. Han ansåg själv att formell utbildning var överskattad, men tog privata lektioner under flera år för Tobias Wilhelmi, tonsättare och konsertmästare i Kungl. Hovkapellet. Studierna omfattade violin- och violaspel, harmonilära och kontrapunkt. Han studerade också under cirka ett år privat för den danske violinisten och pedagogen Peder Møller i Köpenhamn, där han var bosatt 1933.
Ett år senare, hösten 1934, antogs han till Musikkonservatoriet i Stockholm. Någon examen därifrån erhöll han aldrig, men studierna omfattade bland annat violinspel för Charles Barkel och Julius Ruthström, och trots sin handskada studerade han även piano för Gottfrid Boon. Förutom instrumentundervisningen omfattade utbildningen harmonilära och orkesterspelning, musik- och gehörslära samt musikhistoria. Han sökte flera år senare, 1940, till kompositionsutbildningen men blev inte antagen.
Revymusik och visor
Under 1930-talet försörjde sig Lille Bror Söderlundh som restaurangmusiker. Han träffade 1932 också Christel ”Tuss” Hedström. De gifte sig den 26 juni 1935 och den 27 augusti samma år föddes sonen Ola. Redan året därefter lade de in en ansökan om hemskillnad men fortsatte att hålla kontakten och firade även nyåret 1937/38 hos Christels mor tillsammans med vänner, bland andra Nils Ferlin.
Enligt hustrun Christel hade Nils Ferlin och Lille Bror träffats på Café Cosmopolite, en samlingsplats för konstnärer, författare, skådespelare och musiker i Klarakvarteren i Stockholm. Under åren komponerade Lille Bror Söderlundh musik till en rad av Ferlins texter. Till de mest kända hör ”När skönheten kom till byn”, ”En valsmelodi” och ”Får jag lämna några blommor”.
Från sommaren 1936 och fram till säsongen 1940 svarade Lille Bror och hans kapell för underhållningen på restaurang Bellmansro, där han även framträdde utklädd till Bellman och framförde Fredmans epistlar och Fredmans sånger. Men han trivdes inte i rollen som underhållare. I ett brev till Christel som befann sig i Paris skrev han: ”Jag vill sluta detta djävla clowneri. Och göra bra saker. Detta eviga krogharvande tar slut på mig och suger ur mej glöden för andra och större uppgifter.”
1940 engagerades Lille Bror Söderlundh som kapellmästare av revykungen Karl Gerhard. Det gällde först revykomedin Gullregn, som blev en av Karl Gerhards största succéer och som även satte fokus på Lille Bror, där hans insatser som kapellmästare och dirigent uppmärksammades. Karl Gerhard var övertygad antinazist och Gullregn var en motståndsrevy som bland annat innehöll ”Den ökända hästen från Troja”, en opinionsbildande kuplett som väckte uppmärksamhet. Melodin till versen komponerade Lille Bror direkt för revyn. Bara något år senare värvades han till Taggen-revyerna på Nya teatern i Stockholm. De hade tillkommit på initiativ av Staffan Tjerneld och Per-Axel Branner och speglade med bittert satirisk blick det pågående kriget.
Ytterligare en sida av Lille Bror Söderlundhs verksamhet var uppteckningar, harmoniseringar och arrangemang av musik som hade andra upphovsmän. Han harmoniserade melodier av Ruben Nilson och Göte Hennix och gjorde arrangemang på Carl Jonas Love Almqvists Songes och Bellmans Fredmans epistlar. Han bistod också Evert Taube med melodiuppteckningar och arrangemang.
Till Dalarna
Under 1938 lärde Lille Bror känna Lisbet Jobs som var framgångsrik keramiker. De gifte sig 7 november 1939 och fyra år senare flyttade familjen till Västanvik i Dalarna och en period av harmoni i tillvaron tog sin början. Lille Bror Söderlundh läste mycket poesi och många av 1930- och 40-talens poeter ingick i vänkretsen. När han i februari 1948 erbjöds att bli ny ledare för Leksands manskör gav det honom incitament att också komponera körmusik. Inte bara för manskör utan även blandad kör och damkör.
Söderlundh filmdebuterade 1939 som vissångare i filmen Frun till handa där han framförde flera av sina mest kända vismelodier. Han komponerade sedan originalmusik till ett tjugotal svenska långfilmer fram till sin död 1957. Han hade också många uppdrag inom teatern och dirigerade vid åtskilliga tillfällen Kurt Weills och Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. Han skrev också musik till föreställningar som Midsommarnattsdröm i fattighuset på Blancheteatern i Stockholm, flera föreställningar på Dramaten, bland andra Federico García Lorcas Mariana Pineda i regi av Mimi Pollak och William Shakespeares Trettondagsafton i regi av Alf Sjöberg. Han komponerade också barnoperor som Barna Hedenhös på nya äventyr, I Annorlunda och Den flygande trumman som sattes upp på Stora teatern i Göteborg, de båda senare med text av Lennart Hellsing.
Egen konsert
Livet igenom slets Lille Bror Söderlundh mellan rollen som känd och populär ”lutsångare” och önskan att skriva seriös instrumentalmusik. För att presentera sig själv i helfigur arrangerade han en egen konsert i Stockholms Konserthus’ lilla sal, numera Grünewaldsalen. Konserten, som var utsåld, ägde rum 17 mars 1944 och på programmet stod, förutom ett arrangemang av Almqvists Songes, enbart musik av honom själv. Han framförde också några av sina mest omtyckta visor, bland annat tonsättningen av Ture Nermans ”Den vackraste visan” samt Ferlins ”Får jag lämna några blommor” och ”När skönheten kom till byn”. Därefter uruppförde en då 25-årig Sixten Ehrling Intrada och Allegro för piano, som emellertid inte föll alla kritiker i smaken. Kurt Atterberg tyckte i Stockholms-Tidningen att den hade ”[p]ikant harmonik med en viss sympatisk doft av polytonalitet” och Morgon-Tidningens Folke H. Törnblom ansåg att musiken visserligen bjöd på en del djärva klanger men likväl saknade ”mål och mening”. Vid konserten uruppfördes också hans Semplice för stråkkvartett och Concertino för oboe och stråkorkester. I samma utsträckning som Lille Bror själv hade svårt att stänga någon del av sitt konstnärskap och bara ägna sig åt det ena eller andra, tycktes omvärlden ha svårt att ta in hans mångsidighet. I sin recension i Svenska Morgonbladet om konserten i Konserthuset skrev tonsättaren och kritikern Dag Wirén:
I stället för Lille Bror Söderlundh tyckte man sig lyssna till Kreisler, Gershwin, Casella, Prokofjev, Gustaf Nordqvist, en svensk bondspelman och några stycken till. D.v.s. musiken var alltför valhänt och formlös för att verkligen kunna härstamma från någon av dem. Lille Bror Söderlundh är utan tvekan bäst i den enkla visan, där formen ger sig själv; i de mera ambitiösa numren tappade han bort sig fullständigt. Det tjänar ingenting till att beskriva de verk där han fullständigt misslyckats − det skulle vara att räkna upp större delen av programmet.
Vändpunkt
Sommaren 1950 lades Lille Bror Söderlundh in på sjukhus för leverbesvär. Efter en vistelse i Skåne sommaren därpå lades han åter in på sjukhus. I samband med dessa sjukhusvistelser drabbades han av en livskris och lämnade familjen i Västanvik och flyttade in i en ateljé i Falun. En tid senare förklarade han att han inte längre ville komponera visor. Med förebilder som Igor Stravinsky, Sergej Prokofjev, Carl Nielsen och framför allt Béla Bartók − med sitt sätt att låta folkmusiken ta plats i verken − ville han ge sig på de stora formerna. Bland planerna fanns en opera med libretto av Ingrid Arvidsson. Han ville också göra en dramatisk spelfilm med fyra yrkesmusiker i centrum som i filmen skulle mötas genom musiken.
Men det som låg i tiden allra mest var violinkonserter. Både Hilding Rosenberg och Lars-Erik Larsson var aktuella med just violinkonserter och våren 1951 påbörjade Lille Bror Söderlundh arbetet med sin violinkonsert, hans kanske mest mångfasetterade verk. Han hade hört en talgoxe sjunga utanför fönstret och byggde ett av konsertens teman på fågelns sång. Den fjärde och sista satsen har ”Parus major” − talgoxe på latin − som underrubrik.
I violinkonserten är framför allt orkestersatsen starkt präglad av tidens modernistiska strömningar. Han hade tagit till sig tolvtonsmusiken som han menade var verkligt intressant och hyste en stor beundran för samtidens unga svenska tonsättare. För tidningen Röster i Radio berättade han 1952: ”Materialet, metoden, spelar ingen roll; det konstnärliga resultatet är naturligtvis det allena utslagsgivande. Bland de unga svenska vill jag gärna nämna Ingvar Lidholm: han är uppriktig och ärlig; och har den långsamhet som ger personliga resultat.”
Ändå övergav Lille Bror Söderlundh aldrig folkmusiken som sin viktigaste inspirationskälla: ”Det finns inget annat än folkmusik att verkligen hålla sig till, det är det enda man har inom sig. Den som sviker folkmusiken, han sviker sig själv; utan folkmusik blir ingen en riktig tonsättare.”
Att folkmusiken var hans estetiska utgångspunkt blir också tydligt i verk som oboeconcertinon, Folkliga valser, Havängsvit för piano och stråkar och åtskilliga körsånger som han skrev för de körer han själv ledde. Men han knöt även an till en neoklassisk anda, som i Svit i barockstil och danssviten Christinamusik, ursprungligen till Strindbergs drama.
Lille Bror Söderlundh var ytterst noggrann och omsorgsfull i allt vad han gjorde. Städad, menade Nils Ferlin. Han var också talangfull administratör och 1955 anställdes han som musikledare vid Borlänge stads musikskola och konsulent för folkskolans musikundervisning. En befattning han hade till sin alltför tidiga död i hjärtstopp 1957, endast fyrtiofem år gammal.
Göran Persson © 2016