Brittiske Gitarristen Allan Holdsworth är utan tvekan en av vår tids mest inflytelserika innovatörer i spänningsfältet mellan rock och jazz. Den 11 oktober besöker han Uppsala och utgör en av höjdpunkterna vid årets Internationella Gitarrfestival, den nionde i ordningen.

Det är något med soundet som fascinerar.  Och legatolöpningarna som har blivit ett av hans starkaste signum. Sedan mitten av 1980-talet har Allan Holdsworth utvecklat sin musikaliska estetik och konsekvent producerat egna inspelningar med fullständig kreativ kontroll. I varje sammanhang där han medverkat har det hänt något väsentligt. Redan hans delaktighet i det brittiska jazz-rock-bandet Soft Machine och albumet Bundles från 1975 fick omvärlden att spärra upp öronen.  Det ledde till samarbeten med Miles Davis-trummisen Tony Williams, franske fusion-violinisten Jean-Luc Ponty och den banbrytande trummisen Bill Bruford, som tidigare hade bildat gruppen Yes tillsammans med Jon Anderson, Chris Squire, Peter Banks och Tony Kaye.

Allan Holdsworth har alltid befunnit sig i fusionsmusikens centrum.  Och man dras gärna in i hans impressionistiska ackordslingor eller häpnas av hans svindlande virtuosa kaskader, så täta och ändå så lättflytande.

– Mitt spel utvecklades omedvetet från början. Jag ville ju egentligen spela horn! Eller saxofon, men det var för dyra instrument, så jag fick en gitarr i stället. Jag har egentligen alltid försökt få den att låta som andra instrument där tonerna binds ihop tätare med mer legato, säger Allan Holdsworth.

Numera är han mycket nöjd med att det blev gitarr för hans del. Ända sedan tidigt 1970-tal är han en av de mest efterfrågade gitarristerna av både publik och medmusiker. Under 1990-talet framträdde han ofta i ”supergrupper” tillsammans med Stanley Clark, Billy Cobham och bröderna Michael och Randy Brecker.

Under senare år har hans samarbeten med gruppen Planet X och pianisten Alan Pasqua, basisten Jimmy Haslip och trummisen Chad Wackerman från Frank Zappas band gjort starka avtryck. Zappa uttryckte stor beundran för Holdsworth: ”en av de mest intressanta gitarristerna på den här planeten”. Och han känner sig smickrad över det stora inflytande han haft på modernt gitarrspel.

– Att kunna motivera andra musiker tillräckligt mycket för att de ska ta gitarren till en annan nivå är underbart. Det är ett kvitto på att det man gör har betydelse.

Sina egna influenser har Holdsworth hämtat från saxofonister som John Coltrane, Michael Brecker och Charlie Parker. Han lyssnar gärna på favoritgitarrister som Django Reinhardt, Joe Pass, Wes Montgomery, Jimmy Raney, Charlie Christian, Hank Marvin.

Men influenser är en sak. Allan Holdsworths gitarrspel kan inte förväxlas med någon annans.

Göran Persson