Antecknat

Ett nyhetsbrev från den franska ensemblen Les Dissonances gör mig redan sugen att dra till Paris. Igen. Den 19 december gör de en konsert på Cité de la musique med musik av Gérard Grisey och Schubert. Det hade verkligen varit kul att höra, men jag väntar tills Les Dissonances kommer till Uppsala Konsert & Kongress i mars där de gör tre av Mozarts violinkonserter med ledaren David Grimal som solist. Liksom med det mesta Les Dissonances tar sig för gör de även Mozart på sitt speciella vis.

För en knapp månad sedan tillbringade jag några dagar i Paris. Flera gånger gick jag efter Rue des Martyrs och Rue Pigalle. På den senare gatan, i nummer 73, bodde Maurice Ravel 1886-96, precis under de åren som Toulouse-Lautrec hängde på Moulin Rouge ett stenkast därifrån. Undrar om de möttes där på gatan någon gång?

Jag vill påstå att en av de dirigenter som nått allra störst publik någonsin är Sir Neville Marriner. Det är nämligen han som dirigerar Academy of St Martin in the Fields på soundtracket till Milos Formans film Amadeus. På fredag dirigerar han Gävle Symfoniorkester.

Det finns musik som står emot tidens erosion bättre än annan. Som Vivaldis fyra korta violinkonserter ”De fyra årstiderna” – ”Le quattro stagioni”. Musiken blev en omedelbar framgång och har fascinerat lyssnare och inspirerat andra kompositörer sedan de komponerades 1723. Och det är musik som fortfarande låter hur fräsch som helst.

Lou Reed har lämnat in. Vad tänker jag på? Berlin och David Bowie. Men framför allt på Kurt Weill. Med sin fantastiska opera Staden Mahagonnys uppgång och fall gav han och Bertold Brecht staden Berlin en aura av hämningslös hedonism. Ett perfekt konstnärligt bränsle för Reed, Bowie och andra.