Lou Reed har lämnat in. Vad tänker jag på? Berlin och David Bowie. Men framför allt på Kurt Weill. Med sin fantastiska opera Staden Mahagonnys uppgång och fall gav han och Bertold Brecht staden Berlin en aura av hämningslös hedonism. Operan utspelar sig i en nordamerikansk fantasistad, men det spelar ingen roll. Det är Berlin det handlar om. En stad som med sin lugna yta men dunkla underliggande drifter utgjorde en oemotståndlig lockelse.
I Brecht/Weills Mahagonny dyrkas frosseri och fylla, våld och erotik. En flyktig, farlig, syndig värld inspirerad av Berlins dekadenta Weimarepok och en satir över kapitalismens frestelser. Dragen känns igen på Lou Reeds album Berlin där han med staden som fond berättar om kärlek i drogernas landskap.
Under mina första resor till Berlin i slutet av 70- och början av 80-talen var Berlin en behärskad stad där alla väntade tålmodigt på grön gubbe vid övergångsställena fast det inte fanns en bil i sikte. Aldrig någon trängsel. Ordning. Men under ytan fanns en lust och en estetik med trådar tillbaka till mellankrigstiden. Marlene Dietrich, transvestiter, Berlin Dada, Christopher Isherwood, Cabaret.
Lyssnar man på John Kanders musik till Bob Fosses fantastiska film Cabaret som bygger på Isherwoods roman om 30-talets Berlin, hör man Kurt Weills musikaliska själ bakom alltihopa. Lou Reed hyllade också Weill på albumet Lost in the stars med låten September Song från musikalen Knickerbocker Holiday, som Weill komponerade efter att ha flytt nazismens Tyskland. Själv återvänder jag gärna till David Bowies version av Alabama Song ur Mahagonny.