Andlighet tar sig många uttryck. Inte minst i musik. Många har beskrivit musikupplevelser som ögonblick av insikt, uppenbarelser, eller plötslig kontakt med något fantastiskt och upphöjt. Både musik och andlighet är begrepp som, trots att vi alla vet vad de betyder, ändå flyr undan varje försök till exakt definition.
Musik är på många sätt det mätbaras konst. Vi undersöker form och struktur, tonhöjder och metrik, ursprung och historik. Och vi får svar på alla frågorna, men vi förundras ändå av musikens förmåga att skapa upplevelser som ligger bortanför det som låter sig enkelt förklaras. Dessutom tycks det, att ju mer vi utforskar musikens både hårda och mjuka fakta, desto fler tycks frågorna bli.
I många sammanhang och för många människor är musiken en förbindelselänk mellan yttre och inre världar, mellan det jordiska och det himmelska. Mellan det uppenbara och det oförklarliga.
Mamane Barka från Niger upprättar med sitt båtformade stränginstrument biram direktkontakt med Kargila, Tchadsjöns heliga ande, men också med vattnets och öknens skönhet. Med sitt spel återspeglar han miljöer och känslor som är giltiga inte bara för människorna runt Tchadsjön, utan också i andra delar av världen. Som lyssnare behöver man varken känna till eller bekänna sig till sjöanden. Musiken berör ändå, för den som vill låta sig beröras. Det handlar i någon bemärkelse om musikalisk kommunikation mellan människor och kulturer. Man behöver inte kalla det att förstå, däremot förståelse för olika sätt att uttrycka något viktigt och universellt.
Första gången instrumentet biram spelades utanför Niger var vid ökenfestivalen i Rissani i Marocko 2004. Publiken hänfördes. Efter konserter i Tyskland och Frankrike bjöds Mamane Barka tillsammans med slagverkaren Oumarou Amadou in till förra årets Womadfestival i Las Palmas. En festival som startades av en av årets Polarpristagare, Peter Gabriel. Nu får publiken i Uppsala möjlighet att höra Mamane Barkas musik, färgad av öknen och vattnet.
Musikens förmåga att skapa förbindelser mellan det inre och det yttre, det konkreta och det abstrakta, det förgångna och nuet gör musiklyssnandet till en alldeles särskild mänsklig aktivitet. Till skillnad från språket som alltid uppdateras med varje ny upplaga för att vi ska förstå vad där egentligen står, strävar vi gärna att med musik vara autentiska, att det ska låta som det var tänkt att låta när musiken komponerades. Och vi har inga problem med att hitta oss själva i musiken, även om den är gammal. När Jordi Savall med sin Gamba tillverkad på 1600-talet låter strängarna vibrera i en cellosvit av Johann Sebastian Bach eller en saraband av Marin Marais låter det med all sannolikhet som Bach och Marais hade tänkt att det skulle göra.
Det sinnliga spelade en framträdande roll under Bachtidens konst, skriver musikforskaren Gunno Klingfors i sin avhandlig om hur Bachs musik kan ha framförts när den var ny. Han menar att man med motsatser som kropp och själ, svaghet och styrka, ondska och godhet, mörker och ljus, död och liv eftersträvade dramatiska effekter, kontrast och spänning.
Dagens publik får starka upplevelser av samma musik som 1700-talets kyrkobesökare, men när vi idag hör musiken, tolkar och upplever vi den på ett annat sätt än den samtida publiken. Klingfors skriver: ”Kyrkan representerade förvisso det goda, men motsatsen – det onda – hade en central roll i kyrkans budskap. Himmel och helvete var realiteter, och de retoriskt skolade prästerna skrädde inte orden i sina beskrivningar av godhet och ondska. Tvärtom lärde retoriken att målande beskrivningar var ett effektivt sätt att övertyga lyssnaren. Församlingen skulle avhållas från synd genom att få helvetets eviga pina och himmelrikets härlighet så tydligt utmålat för sig att man kunde förnimma både smärta och ljuvlighet.”
Idag övertygas vi inte av samma språkliga formuleringar som för 250 år sedan. Däremot har inte musikens uttrycksfulla motsättningar förändrats, det är en del av dess natur. I den kubanska santería-traditionen smälter spansk katolicism samman med urgamla afrikanska religiösa sedvänjor. Här anser man att allt är både mörkt och ljust. Att det ena inte kan existera utan det andra. Dissonans, konsonans, spänning, vila, oro, lugn. Kontraster som skapar musikalisk energi och balans.
Den Serbiska sångerskan Divnas bysantinska ortodoxa sånger har rötter i det östromerska riket. Kyrkosånger som alltid varit en del av klosterlivets ritualer. Sånger där jämvikt skapas mellan solist och kör, en ofta suggestiv växelsång som i hög grad har påverkat andra österländska kyrkors musik. Musikaliskt har Divna därför mycket gemensamt med den bulgariska duon Dvuglas . Både Divna och Dvuglas uttrycker något drömskt, men på samma gång allvarligt. En frihet men också något bundet.
När jag ser en video med Divna på Youtube står hon vid Seine i Paris med Notre Dame i bakgrunden. Jag tolkar bilden som en gest. Katedralen var ett musikaliskt centrum i Europa under tidig medeltid och under många hundra år framåt. Hur Divnas bysantinska musik förhåller sig till den gregorianska västeuropeiska kyrkosången är fortfarande oklart, men musikaliskt finns det ändå många likheter.
Och när man hör sjöanden, kubansk santería-musik, barockens mästare eller klostermusik från medeltiden är det ändå slående att det är så mycket som förenar. Oavsett i vilken tid, i vilken kultur eller religion, är musiken en helt självklar del av människan. Det är mer som förenar oss människor från olika platser på jorden, än som skiljer oss åt. Så är det också med musiken vi har med oss.
Göran Persson