Det var på Expressens kulturredaktion vi lärde känna varandra, Thomas och jag. Hans starka integritet och övertygande resonemang om varför något inte höll måttet, medan annat gjorde det, fascinerade mig, även om jag aldrig kunde vara lika tvärsäker. Men vi har haft ständig kontakt sedan dess. När vi sågs sista gången i Stockholms Konserthus i januari hade han tappat talet. Hans hjärntumör hade tagit det från honom. Det var ett plågsamt möte. För honom och för mig.
Jag känner inte till någon annan med samma enorma kapacitet som Thomas. Han lyssnade på allt. Och läste allt. Han medverkade i en mängd olika sammanhang, som i filosofiska rummet, där han pratade om musik och estetik. I DN skrev han lika insiktsfullt om nutida konstmusik som Beach Boys. Jag kommer att sakna Thomas därute, länge. Han tyckte mycket om Bruckner. Hade säkert hundratals olika inspelningar av symfonierna. Därför kommer här lite Bruckner till Thomas. Det är början av åttonde symfonin, som ibland kallas den apokalyptiska, det känns passande, med Herbert von Karajan och Wienfilharmonierna.