Häromkvällen var jag på inledningskonserten på Imprudences-festivalen i kyrkan Saint Merri i centrala Paris. Nutida musik med fokus på improvisation. En inte helt lättsmält kombination för många, men här var publiken påtagligt stor. Om ska jag göra en personlig och högst ovetenskaplig bedömning bestod besökarna av personer som har ett generellt starkt intresse för samtidskultur, där konst, teater, design, musik, dans och performance ingår i den kulturella kosten. Kändes uppfriskande.
Medverkade gjorde bland andra svenska tonsättaren och slagverkaren Joakim Sandgren och organisten Hampus Lindwall, som är verksam i Paris sedan många år.
Den här miljön – kyrkan från 1500-talet som ligger precis i skärningspunkten där Romarnas öst-västliga och nord-sydliga uråldriga vägleder korsade varandra – tillförde en dimension som gav den helt nya musiken, skapad i nuet, en sällsam känsla av hög historisk densitet.
Och det började i svaga flimrande nyanser. Prövande grepp på gitarren, en viskande klarinett, cellon som trevande försökte skapa ett sammanhang tillsammans med slagverk och orgel. Alltmer sammanvävda klanger växte till orkanstyrka innan allt åter bedarrade. Jag fick en stark och drabbade känsla av skeppsbrott, som inte blev mindre av de nästan regnskogslika klangerna.
Det som gjorde att den här improvisationen stack ut i mängden av alla jag genom åren upplevt var kyrkorgeln. Och Hampus Lindwall är verkligen en extremt virtuos improvisatör. Jag träffade honom tidigare på hans jobb i kyrkan Saint-Esprit. Har bifogat en film från det mötet. Medger att det inte är bästa filmkvalitén, men det är också min allra första mobilfilmade och mobilredigerade film. Imponerar gör däremot Hampus Lindwall.
Göran Persson