I en mycket viktig artikel i senaste numret av tidskriften Fokus avslöjas ”svart pedagogik” på Musikhögskolan. Lärare ägnar sig åt mobbing av elever och verkar leva i en värld som var inaktuell redan på 1800-talet. De lärarna ska bort. Genast. Det är ovärdigt med en konstnärlig högskola som inte respekterar andra människor och demokratiska principer.
Därför är det glädjande att Nyhetsmorgon tar upp frågan! Men att som delar av kulturpanelen utifrån problemen på musikhögskolan lasta hela den klassiska musikgenren, och de som är verksamma inom den, för att ge uttryck för en odemokratisk kultur- och samhällssyn är väl magstarkt. Nu drogs slutsatsen att eftersom symfoniorkestern är hierarkiskt strukturerad där dirigenten bestämmer den konstnärliga utformningen av musiken och de bästa musikerna sitter längst fram är den odemokratisk. Delar av soffpanelen tycktes mena att den här gamla nattståndna klassiska musiken därför egentligen kunde fasas ut och liksom tas ur bruk.
Jaså. Möjligen är jag lite fånig, men jag vill ändå dra en enkel parallell till fotboll, det är ju snart EM. Den borde också fasas ut om inte Zlatan i fortsättningen lämnar plats för andra mindre bra spelare och inte alltid intar målgörarpositionen längst fram. Och tränaren skulle väl inte ensam få styra över spelupplägget. Det går att göra många andra jämförelser.
Jag har haft förmånen att under ett antal år samarbeta med några av landets konserthus och symfoniorkestrar. Och det som tycks vara verkligheten på Musikhögskolan har ingen som helst motsvarighet i de symfoniorkestersammanhang där jag varit delaktig. Tvärtom har de karaktäriserats av ödmjukhet och en vilja att vara i fas med samtidens värderingar och sätt att organisera verksamheten.
När symfoniorkestrarna har problem att rekrytera musiker och nivån på de sökande till tjänster i de professionella symfoniorkestrarna sjunker, är det naturligtvis ett gigantiskt problem att man på musikhögskolor och konservatorier har en fullkomligt bisarr syn på sina elever. Högskoleutbildningarna i musik vara en lockelse, inte en skärseld som studenterna ska ta sig igenom för att någon gång därefter får arbeta med det de brinner för.
Göran Persson