Med sitt innerligt poetiska och virtuost färgstarka spel har den Sydkoreanske pianisten Seong-Jin Cho på kort tid blivit en av de mest efterfrågade pianosolisterna på världens stora konsertscener. Nu kommer han för första gången till Konserthuset Stockholm.
Det stora katapultsprånget i karriären skedde 2015 när Seong-Jin vann den berömda Chopintävlingen i Warszawa. För att förstå tyngden av det bör man nämna att storheter som Martha Argerich, Maurizio Pollini och Krystian Zimerman finns bland de tidigare vinnarna.
Seong-Jin Cho
– Egentligen gillar jag inte att tävla, men vinsten förändrade mitt liv. Efter den har jag fått framträda i Carnegie Hall, spela in skivor på Deutsche Grammophon och bjudits in av konserthus och orkestrar världen över. Utan den vinsten hade jag sannolikt inte kommit till Stockholm nu, säger den lågmälde Seong-Jin när vi når varandra på telefon mellan några av hans recitalkonserter i San Francisco och Los Angeles.
Seong-Jin är uppvuxen Seoul. Båda föräldrarna var musikintresserade men inte professionella musiker.
– Vi hade massor med klassiska skivor som jag lyssnade på i stort sett varje dag. Den klassiska musiken har på så sätt alltid varit helt självklar för mig. Mina favoriter var Mozarts och Beethovens symfonier. Min mamma hade spelat piano som hobby när hon var ung och vi hade ett piano hemma, så för mig började allt med att jag satt och experimenterade på det.
I tioårsåldern började Seong-Jin Cho gå in mer koncentrerat för pianospelet. Sedan gick det snabbt. Han gick i grundskola med inriktning på konst- och musik och vid elva års ålder gav han sin första konsert. Några år senare blev han den yngsta någonsin att vinna Hamamatsu International Piano Competition i Japan, och ytterligare två år senare, som sjuttonåring, tog han hem tredjepriset vid Tjajkovskij-tävlingen i Moskva. Året därpå flyttade han till Paris där han studerade för Michel Béroff vid berömda Conservatoire National Supérieur de Musique.
– Jag har lärt mig så mycket av honom! Han är en lysande pianist och jag älskar hans sätt att spela Debussy och Messiaen. Han är också en fantastisk person – en god människa! Genom honom fick jag upp ögonen för 1900-talstonsättare som Bartók och Prokofjev som jag skulle vilja spela mer av, liksom Janáček som jag tycker är intressant.
Michel Béroff är fortfarande något av en mentor för Seong-Jin. Han har också regelbunden kontakt med andra pianister som han vänder sig till för att resonera kring tolkningar av olika verk. Och det är inte vilka som helst.
– De jag framförallt pratar med är Alfred Brendel, Radu Lupu och Krystian Zimerman, säger Seong-Jin lite eftertänksamt.
Samma kväll ska han ge en recitalkonsert i Herbst Theatre. Programmet är extremt krävande och samma som han ger vid sin debut i Konserthuset Stockholm. Tre väsensskilda fantasier av tre mycket olika tonsättare – Bach, Schubert och Chopin, som följs av Musorskijs Tavlor på en utställning.
– Fantasi betyder för mig att vara visionär. Att våga spränga strukturer och traditionella former. I Kromatisk fantasi och fuga är Bach verkligen helt fri! Särskilt i den första delen som innehåller ett recitativ där han nästan talar genom musiken, som ibland känns romantisk, mycket olikt Bach, säger Seong-Jin.
Alla de fyra satserna i Schuberts Wandererfantasien bygger på ett tema från hans sång Der Wanderer, Vandraren. Stycket är uppbyggt nästan som en sonat, men är ändå något helt annat.
– Ja, Schubert var så öppen i sina tankar! Chopin är mer mystisk och hans musik känns intim, men också så oerhört fantasifull, liksom också Musorgskijs musikaliska fantasier kring Victor Hartmanns målningar.
Den nu 24-årige Seong-Jin lever sedan något år i Berlin dit även hans föräldrar flyttat. Han tycker om staden och han har många vänner som han ”hänger med”. En kontrast till det hektiska livet som konsertpianist. Samtidigt älskar han at öva, och ingenstans är det skönare och bättre att göra det än hemma i det egna pianorummet.
Göran Persson