Det har varit ett hektiskt år för Thea Musgrave. Hon fyllde 90 år i maj och intresset för hennes musik bara stiger. Förutom konserter i USA har det under det här jubileumsåret blivit fem resor över Atlanten för att medverka vid evenemang och festivaler tillägnade henne och hennes musik, bland annat i Manchester och Edinburgh, porträttkonsert med BBC Scottish Symphony Orchestra och medverkan på The Proms i Albert Hall i London. Vid en mottagning i Buckingham Palace i somras belönades hon även med The Queen’s Medal for Music.
– Ja, det var fantastiskt! Drottning Elizabeth och jag pratade i en halvtimme. Även om jag varit internationellt verksam representerar utmärkelsen mitt brittiska ursprung och den betydelse det skotska arvet har för mig, säger Thea Musgrave, som är född i Edinburgh.
Sedan länge bor hon i New York med sin man, den amerikanske operadirigenten och tidigare professorn i musik och drama Peter Marks. När vi talas vid över Skype, som gör att vi också kan se varandra, befinner de sig i sin lägenhet i den berömda Ansonia Building på Manhattan.
Thea Musgrave
– Det är ett hus med en rik musikhistoria. Här har Gustav Mahler, Rachmaninov, Stravinsky, Toscanini, Caruso, Yehudi Menuhin och många andra bott. Vi är så tacksamma att vi får bo här.
Thea Musgraves verklista är omfattande och jag undrar hur hon gått tillväga när hon valt de stycken som ska spelas vid tonsättarfestivalen i Stockholm.
– Nästan viktigare än enskilda verk har varit att jag önskat ha med vissa solister, som den makalösa oboisten Nicholas Daniel, som uruppfört flera av mina verk. Jag har haft en mycket fin dialog med Fredrik Andersson, Konserthusets programchef, som föreslagit olika upplägg som vi tillsammans tagit ställning till.
När ett stort antal verk från en lång tonsättarkarriär framförs under en begränsad tid blir också utvecklingen, de stilistiska förändringarna som skett genom åren tydliga.
– Visst, det är ju mycket lättare att uppfatta hur ens musik förändrats när man hör den så här retrospektivt. Men när man komponerar är det inget man reflekterar över, då är det bara nuet som räknas, säger hon.
Thea Musgrave har heller aldrig velat fastna i stilistiska mönster utan ser varje verk hon komponerar som en ny utmaning. Men det finns återkommande inspirationskällor, som bildkonst och historiska personer. Flera av hennes operor handlar om verkliga gestalter, The Voice of Ariadne, Mary, Queen of Scots, bland andra. Hennes musik i mer teknisk bemärkelse har däremot påverkats mycket starkt av två förebilder: Nadia Boulager som Thea Musgrave studerade för i Paris, och Sir Donald Francis Tovey som var tonsättare, pianist och dirigent, men framförallt en fantastisk analytiker.
– Jag träffade aldrig Tovey, men jag har läst varenda rad han har skrivit. Och det har fått mig att förstå hur man kan planera den långsiktiga harmoniska utvecklingen i varje stycke. Den harmoniska resa som äger rum, hur dramatiken byggs upp, vad som händer när man introducerar en ny idé, höjdpunkter och så vidare. Nadia Boulanger såg i stället vikten i varje detalj. Så de två tillsammans representerar två olika perspektiv som tillsammans utgör en viktig grund för mig.
Även Benjamin Britten har haft stor betydelse för Thea Musgrave. De var bekanta med varandra och hade många och långa samtal om musik, men hon vill ändå inte säga att de var varandra nära.
– Det tror jag nästan ingen var. Hans musik däremot har inspirerat mig mycket med sin klangfärgsrikedom och klarhet. Jag tillägnade också honom min opera The Voice of Ariadne, säger Thea Musgrave.
Hon dirigerade själv uruppförandet 1974 vid Aldeburgh Festival, den festival som Benjamin Britten själv hade grundat.
Nu står Thea Musgrave själv i fokus vid årets internationella tonsättarfestival i Konserthuset Stockholm.
Göran Persson