Ett kallt regn drar in över kvarteren på Île de la Cité, en av de två öar som reser sig ur Seine mellan högra och vänstra stranden mitt i Paris. Det är novemberkväll och mörkt. Jag står framför Notre Dames väldiga portar och väntar på att bli insläppt till en konsert som ska förflytta mig drygt 800 år tillbaka i tiden. Till år 1198 när magister Perotinus ändrade musikhistoriens gång med sin magiskt suggestiva fyrstämmiga körsats Viderunt Omnes. Ett verk som är inget mindre än en musikalisk revolution. Man kan kalla det för den västerländska konstmusikens Big Bang.
Säkert var det lika ruggigt och kallt somliga novemberkvällar när Perotinus betraktade den nya katedralen som var under uppbyggnad, innan han gick in för att fortsätta sitt banbrytande arbete med Viderunt Omnes som skulle framföras den kommande Julen. Maurice de Sully hade tillträtt som biskop nästan fyrtio år tidigare och ansett att den gamla katedralen på Île de la Cité, Saint-Étienne, inte var värdig sitt uppdrag. Den revs därför tillsammans med andra byggnader på ön för att ge plats för en ny katedral. Enligt en berättelse ritade Maurice de Sully i sanden så som han tänkte sig att den nya katedralen skulle se ut.
Perotinus hade sett den nya byggnaden växa fram och inspirerades med all säkerhet av den nyskapande och imponerande arkitekturen. Notre Dame var en av de första gotiska katedralerna som med sina glasmålningar och naturalistiska skulpturer gav byggnaden ett betydligt mer sekulärt utseende än den romanska arkitekturen som hade präglat den tidigare katedralen.
Nu var allt var nytt. Och det behövdes en ny musik. Det är omöjligt att veta hur Perotinus tänkte, men det som gör hans Viderunt Omnes till en så märkvärdig musikalisk skapelse är han tycks lämna det liturgiska uppdraget för att i stället skapa en musik som lyfter sig ur det rituella sammanhanget och blir till ett ljudande konstverk i egen kraft.
Nu sitter jag i Notre Dame över 800 år senare och Ensemble vocal de Notre-Dame de Paris skrider fram i katedralen och placerar sig just där skeppen möts och bildar ett kors. Jag hör sångarnas inandning och Viderunt Omnes börjar med ett kraftfullt ackord, byggt enbart av kvint- och kvartintervall. Klangen är skarp, men också fullkomligt ren. Från den här musikaliska urcellen skapar Perotinus ett helt nytt musikaliskt universum. En klangvärld som aldrig tidigare nått mänskliga öron. Mot den så kallade tenorstämman, en långsamt framskridande understämma bygger han upp en komplex kontrapunkt laddad med stark rytmiskt drivande energi. Vid varje ny fras startar minst en av överstämmorna på det dissonanta intervallet stor septim från tenorstämman, som kan betraktas som ett sorts grundtonsläge.
Den skavande klangen gör att musiken låter både medeltida och modern, samtidigt. Här överbrygger Perotinus tiden som där jag sitter under de väldiga valven i Notre Dame helt upphör att existera. Det är på ett sätt paradoxalt. Vissa forskare menar nämligen att det sätt som Perotinus har strukturerat rytmen i Viderunt Omnes och även i Sederunt Principes, ett annat av hans berömda organum som de här körsatserna kallas, kan ha att göra med idén om den mätbara tiden som dök upp i Europa vid den här tiden.
I den omkring femton minuter långa Viderunt Omnes är melodin och rytmen oupplösligt förenade. På en nivå kan man se ett mönster på fyra slag, på en annan nivå handlar det om kortare tidsrymder och en tydlig tredelning. Allt mycket noga uträknat och utskrivet.
En av de verkligt intressanta sakerna med Perotinus och musiken som samlades i den Stora Boken, Magnus Liber, där man hittat de här kompositionerna och andra som kan tillskrivas Notre Dame-skolans tonsättare, är att de inte ger utrymme för extemporering, det vill säga improvisation. För första gången framfördes kompositioner som i sin helhet var komponerade med avsikt att framföras just så som de var noterade i ett partitur. Musikteoretikern Guido av Arezzos första skisser med notlinjer några hundra år tidigare hade utvecklats till en rätt säker metod att lagra musikalisk information, vilket gjorde det hela möjligt.
Bänken jag sitter på i Notre Dame den här novemberkvällen är hård. Den skiljer sig säkert inte särskilt från de bänkar som stod här under Perotinus dagar. Min upplevelse av fukten och kylan är sannolikt inte heller särskilt annorlunda. Men hur upplevde dåtidens lyssnare kören? Hur lät det egentligen? Vid den här konserten är det experten på medeltidsmusik och chefen för Notre Dames musikavdelning, Sylvain Dieudonné som dirigerar. Han accentuerar dissonanserna vilket också gör känslan av befrielsen så mycket starkare när de når sin upplösning.
Någon gång under slutet av 1100-talet, det är inte helt lätt att säga exakt när, besökte blivande biskopen i Chartres som studerade vid det nyligen grundade universitetet i Paris Notre Dame och hörde musik. Han beskrev den i något som liknar en recension:
”När man hör de mjuka harmonierna från de olika sångarna där några tar de höga partierna och några de låga, där några sjunger före och några följer efter, andra med paus och interludier, tänker du kanske att du snarare hör sirener än män, och förundras av röstens kraft…inte ens de mest klangfulla fåglarna kan mäta sig med detta.” (Hayburn: Papal Legislation on Sacred Music)
Ordvalen och jämförelserna är lite annorlunda, men det verkar som om vi upplevt ungefär samma sak. Den här över 800 år gamla musiken som skapades av tonsättarna i Notre Dame från slutet av 1100-talet fram till mitten av 1200-talet bär på en sällsam tidlöshet.
Musiken har alltid följt människan, varit en del av själva varandet. Men det som gör Perotinus bedrift så omvälvande var att han just här i Notre Dame och just då lyfte musiken både ur det vardagliga och ur funktionen och gjorde den till konst. Därför kan man med visst fog kallad det för den västerländska musikens startpunkt. Eller Big Bang om man så vill.
Göran Persson