Läste krönikan om sportjournalisten som inte kunde tyska av Björn Wiman i DN. Förutom att det är en kul text har han ju så rätt. Jag själv minns ett möte med tonsättaren Arvo Pärt för snart tjugo år sedan. Han skulle fylla sextio och var på besök i Stockholm inför Konserthusets tonsättarfestival som det året tillägnades honom. För Expressens räkning hade jag fått uppdraget att göra en intervju med Pärt och hade förberett en rad frågor. På engelska naturligtvis, utan att egentligen ha reflekterat särskilt över detta.
Men så plötsligt, när jag satt på bussen till Konserthuset där vi skulle träffas, slog det mig som en skarp blixt – Pärt pratar förmodligen bara tyska vid sidan av estniska. Åfytusanjävlar, för att använda tecknaren Jan Berglins formulering när något plötsligt känns som en prövning, var min omedelbara reaktion.
Men jag översatte kvickt frågorna till min bästa skoltyska och klev in i rummet där Pärt och hans fru Nora väntade. Mycket riktigt, engelska ville han inte prata utan vi genomförde intervjun på tyska. Det gick hyggligt och resultatet kan du läsa här.
Det lustiga är, att när jag några år senare i Tallinn – det var i samband med en skivrelease med Pärts musik – var involverad i ett samtal med kördirigenten Tõnu Kaljuste anslöt sig Pärt till diskussionen. På engelska! Han hade känt igen mig och vi hade ett uppsluppet samtal om hans musik och Estlands musikliv där kören alltid haft en ytterst central roll. Jag har sedan dess alltid undrat över hans engelska. Kunde han egentligen redan när vi träffades första gången?
Som det kommer fram i Expressen-intervjun upplevde jag Arvo Pärt som en både djupt religiös och genuint humoristisk person. I höst fyller han åttio och firas naturligtvis stort med massor av konserter. Redan nu i maj gör Radiokören ett par konserter i Engelbrektskyrkan i Stockholm, en av dem leds för övrigt av Kaljuste.
Och mycket av Pärts musik är fantastisk, den känns som sprungen ur en direktkontakt med en metafysisk andlig dimension. I själva verket är den extremt noga uttänkt vilket inte på något sätt gör den sämre.
Här ett klipp med Silouans Song, som kanske är inspirerad av den ryske ortodoxe munken Saint Silouan, men jag vill hellre säga att det handlar om sjön Siljan. För Silouans Song beställdes en gång i tiden av Svenska Rikskonserter till musikfestivalen Musik vid Siljan. Där vid Siljans långgrunda strand tillbringade jag många av min barndoms somrar och med den här musiken tar Pärt mig tillbaka dit igen.