I Gävle Konserthus är en av salarna uppkallad efter Bo Linde, tonsättare och musikkritiker, född 1933 och död 1970, bara 37 år gammal. I hans musik finns både elegans, melodisk lätthet och en nästan uppstudsigt musikantisk dimension. Han var verksam i en tid när det svenska musiklivet präglades av motsättningar mellan företrädare för modernismen och traditionalisterna, dit han själv räknade sig. Efter hans död spreds i artiklar och böcker uppfattningen att han avsiktligt trängts ut från de etablerade musiksammanhangen av modernismens företrädare, och därför gick i ofrivillig exil i Gävle. På det viset blev han en musikens martyr i striden mellan modernism och traditionalism. Nu har jag skrivit en bok om Bo Linde, hans musik och hur det svenska musiklivet gestaltade sig under 1950- och 60-talen. Den ingår i en serie tonsättarbiografier som ges ut av Kungl. Musikaliska Akademien i samarbete med Atlantis förlag.
I förgrunden finns naturligtvis musiken. Här ett utdrag ur boken om hans stråkkvartett från 1953.
”Tiden i Wien ägnade han också mest åt att komponera. Redan i september, en månad efter ankomsten till Österrike, var han klar med en stråkkvartett opus 9 där han förenar klanglig fantasi med personligt tilltal och formmässig balans.
I en kort exposition – presentazione – introduceras fyra karaktäristiska teman, först en vemodig, harmoniskt välklingande sekvens av fallande breda arpeggion. Uttrycket är oskuldsfullt och sökande, som om någon rör sig avvaktande i en främmande men alls inte hotfull omgivning. Andra temat är ett hemlighetsfullt smygande och samtidigt lite sturskt pizzicato som bryter in i den pastorala bilden och skapar osäkerhet i den klangliga ”miljö” som skapats av det inledande temat. Intensiteten tilltar ytterligare av det tredje temat som avlöser pizzicatot och hetsigt snurrar kring sitt eget centrum innan det fjärde temat bryter in som en serie intensiva höga och skarpt skriande ackord. I det tomrum som bildas när de klingar ut, byggs en mild men allvarlig, nästan kontemplativ durtreklang som återknyter till det inledande motivet och sluter cirkeln. Det är som om Linde låter det goda övervinna hoten från omgivningen.
I fyra satser, som övergår i varandra utan uppehåll, utvecklar Linde de fyra teman som presenterats. I den första återkommer han till en känsla av illusorisk och skör trygghet. Det inledande temat träder in i högt register och söker sig långsamt nedåt som mot en väntande stillhet, men så snart det når sin lägsta punkt börjar det oroligt röra sig, irra runt för att åter söka sig uppåt. När det till slut når sin ursprungliga höga utgångsposition dalar det åter som en förlösning till en vilopunkt. Men oron är ännu påtaglig. I en bearbetningsfas styckas temat upp i fragment och motrörelser som får väven att tätna och samtidigt anta en allt skirare form innan den spricker ut i ett brett arpeggio som återknyter till inledningen.
Samtidigt har några stämmor övergått till markerade pizzicaton och driver det musikaliska förloppet obönhörligt mot andra satsens intensivt jagande pizzicatorörelser. Ibland hålls violinerna och spelas på som gitarrer vilket ger en lätt skevande klangbild, trots den uppsluppna karaktären. Det tredje temat träder nu in med hetsiga grubblerier och en nypa retfullhet. De ackompanjerande instrumenten jagar på med attackerande ackord och en motrörelse startar från var sitt håll i riktning mot centrum, mellanregistret. Där lyckas Linde på ett förbluffande sätt få klangerna att ackumuleras och liksom sugas in i ett svart hål, bara för att återkomma, men nu i en närmast förandligad form – som höga flageoletter.
Som ett tecken på något ständigt närvarande obehagligt skär det dissonanta fjärde temat in i den stillhet som just brett ut sig. Det pressas efterhand samman till en koncentrerad punkterad rytm. Men när inget ytterligare tillförs avtar kraften och stillheten breder ut sig, om än bara skenbart. Under ytan finns den lagrade energin från den tidigare punkterade rytmen som måste få bryta fram. En tematisk melodirörelse breder ut sig över ett allt större register och övergår i fallande violiner och snabba rytmiska glissandon. Intensiteten ökar och instrumenten möts i parallella punkterade ackord innan allt till slut landar i en låg slutton. Ovanför träder åter det inledande fallande arpeggiot in. Nu trängs varje tema som presenterats i expositionen och i de fyra föregående satserna samman till en tematisk kontrapunkt – en conclusione – innan kvartetten dör ut i en öppnande tankfull rörelse, där cellon bär ner mot mörkret och en violin strålar upp i ljuset. En gest som sammanfattar kvartettens hela atmosfär av trygghet och fruktan, hotfullhet och ro.
Stråkkvartetten opus 9 är ett exempel på Lindes brådmogna inspiration. Han hade redan som fjortonåring komponerat en kvartett i C-dur och nu, fyllda tjugo, tycktes han helt och fullt behärska genren.”