Under sommaren 1957 bor den 24-årige Bo Linde hos föräldrarna i Hagaström utanför Gävle. Han har muckat från militärtjänsten, skriver recensioner för Gefle Dagblad och umgås med vänner. En kväll beger han sig tillsammans med några av de yngre musikerna ur orkestern till Furuviksparken, djur- och nöjesparken belägen en mil söder om Gävle. De hade ofta anledning att ta sig dit. Dels för att Furuviks Hotell drev en sommarrestaurang dit unga människor tog sig för att festa under somrarna, dels för de konserter som vid den tiden ofta förekom i parken. Linde hade sommaren innan hört Jussi Björling som han i Gefle Dagblad beskrev som rätt träffande som ”ett fenomen i sin häpnadsväckande blandning av virtuos, naturbarn och med sin ständigt nyskapande vitalitet”. Den här sommaren lockades han dit av sångarna Joel Berglund och Sven-Olof Johansson som var stora namn vid den här tiden. Vid en av dessa sommarkvällar på Hotellet i Furuvik stöter han på Britt-Marie Lindman, som skulle bli hans livs stora kärlek.
”Han hade en underbar varm humor och jag upplevde honom omedelbart som en god människa”, berättar Britt-Marie Linde. Han stack ut från mängden minns hon, men har svårt att idag exakt beskriva hur. Han var en person som märktes, det är helt klart. Under sommaren möts de vid flera tillfällen på olika träffpunkter i Gävle, relationen utvecklas och de blir ett par. Britt-Marie har inget särskilt musikintresse men de båda inspirerar varandra och tillför intellektuell näring och livsaptit i tillvaron. Linde fylls av energi. Samtidigt som förhållandet med Britt-Marie fördjupas börjar också idéerna som utvecklas till violinkonserten ta form.
Efter sommaren återvänder Linde till Stockholm, som han hade lämnat efter studierna. Han hade fått ett jobb som musiklärare vid Stockholms Borgarskola. Skolan hade startat några år tidigare och inrättat 2- och 3-åriga musikpedagogiska utbildningar som avslutades med en examen, motsvarande i stort sett utbildningen vid Musikhögskolan. Undervisningen var förlagd till kvällstid, vilket passade Linde bra, då kunde han ägna dagarna åt att komponera.
Efter en tid flyttar även Britt-Marie till Stockholm. Av anständighetsskäl bor hon först tillsammans med en väninna en tid, innan hon flyttar in hos Bo i lägenheten på Vulcanusgatan vid Sankt Eriksplan i Vasastaden. Britt-Marie hade fått jobb på British Centre som bedrev utbildning i Engelska.
Linde var vid den här tiden mycket förväntansfull på framtiden, både som tonsättare där han kände inom sig att han kunde leva upp till sina egna förväntningar på att skapa musik med stor bärighet, men också inför ett vuxenliv tillsammans med Britt-Marie, som genom sitt inträde i hans tillvaro gav honom stabilitet och en viss ro. I samband med återinvigningen av Gävle Teater den 13 september 1957 uruppförs kantaten Sången för manskör och orkester. Den var inte beställd eller komponerad särskilt för det tillfället, utan det vinnande bidraget i en tävling som Svenska Sångarförbundet utlyst om ett körverk, som till sin karaktär och tekniska nivå skulle vara utformat så att även goda amatörkörer skulle klara av ett framförande. Den 24-årige Linde vann tävlingen, trots att han i viss mån utmanade amatörsångarkompetensen med täta och ställvis dissonanta ackord och rytmiskt raffinerade effekter i sin gestaltning av upplandsdiktaren Olof Thunmans episka text.
Hösten i Stockholm blir intensiv men Gävlebesöken är alltjämt täta. På sitt rastlösa vis kombinerade han resorna till sin gamla hemstad med någon konsert som resulterade i en recension Gefle Dagblad. Extrapengarna han tjänade på sina tidningstexter var välkomna och gick mest till att få ordning i den gemensamma Stockholmslägenheten. Mitt i detta händelserika livsflöde komponerar han ett av sina mest framgångsrika verk, violinkonserten opus 18 som han daterar Stockholm oktober 1957. Konserten tillägnades violinisten Josef Grünfarb, en framstående svensk violinist som vid den här tiden var alternerande förste konsertmästare vid Stockholms Filharmoniska Orkester. Det var också Grünfarb som uruppförde konserten tillsammans med dåvarande Radioorkestern och dirigenten Sten Frykberg efterföljande höst. Violinkonserten blev ett påtagligt genombrott för Bo Linde och är alltjämt ett av hans mest spelade och omtyckta verk.
Konserten bär på en drömsk känsla och en säregen direkthet, ett konstitutivt flöde som avlägsnar musiken från alla upplevelser av konstruktion och uttänkta former. Det känslomässiga kittet som håller samman konserten gestaltas med klara tematiska figurer som även i sina mindre beståndsdelar, framförallt första satsens fallande intervall, förmedlar konsertens starka identitet. I den avslutande satsen bryter Linde två musikaliska motsatser mot varandra; ett snabbt men släpande motiv med skavande septimadissonanser som efter en överledning i orkestern och dämpade klanger mynnar ut i ett vackert och brett lyriskt motiv, ur den tjocka orkesterklangen frigör sig violinsolot och blommar ut i en långsam, extatisk hyperromantisk gest innan det ursprungliga snabba och bestämda tempot återtas. Hela konserten är påfallande storslagen utan att vara bombastisk och solostämman virtuos men alls inte konstlad eller inställsam. Det är helt uppenbart att Linde har velat ta ett stort grepp och skapa en konsert med kraft och magnitud för de stora musikscenerna. Det lyckades han också utan tvivel med.
Lindes konsert landar i en samtid där musiklivets motstridiga uppfattningar blir mer och mer tydliga och drar allt skarpare linjer mellan traditionalisterna som Linde tillhörde och den inbrytande musikaliska modernismen. Även Måndagsgruppens företrädare, varav de flesta precis som Linde hade respekt för hantverket, betraktade violinkonserten som ett betydande verk. Lindes musik hade i samband med tidigare uruppföranden behandlats med någorlunda omsorg men i allmänhet fått ett relativt ljumt mottagande av Stockholmstidningarnas musikkritiker. Men när violinkonserten uruppfördes sattes han med sina 25 år in i ett mognare och större sammanhang och konserten uppmärksammas av alla de stora Stockholmstidningarna. I Svenska Dagbladet ber Ingmar Bengtsson – som senare skulle bli professor i musikvetenskap vid Uppsala Universitet – dagen efter uruppförandet tidningsläsarna om det ovanliga att få återkomma en dag senare med en utförligare recension av konserten. Han var en av modernismens mest omvärldsorienterade och analytiskt inriktade gestalter och han ville för att kunna göra en rättvis och genomtänkt bedömning av Linde få ytterligare tid på sig att lyssna igenom konserten några gånger i sin egen bandupptagning från radioutsändningen. När Bengtsson kommer till skott med sin recension breder han ut sig och beskriver konsertens karaktär och sätter även in Linde i ett generationssammanhang. Och trots sin hemvist i den modernistiska falangen är han påfallande positiv och förutspår att andra solister i framtiden ska ta in konserten på sin repertoar.
Bo Lindes i söndags uruppförda fiolkonsert opus 18 hör avgjort till det flottaste vi hittills fått höra av den komponistgenerationen, som rätt eller orätt brukar kallas 50-talistisk. Det är en solokonsert av utåtvändaste ull, där åhöraren kan få sitt lystmäte på eleganta passager och melodiösa kantilenor.
Violinistens parti är alltigenom tacksamt skrivet i gammal god virtuosmening. Så vitt jag vet är tonsättaren själv pianist, men han måtte veta åtskilligt om fiolspel och ha lyssnat noga på den ”stora” fiolrepertoaren med orkester från det sista halvseklet. Beprövade tonfall och konstgrepp kommer ofta där man mest väntar dem. Men Linde förstår att med den naturligaste säkerhet vända på kuttingen i egna och delvis nya turer.
Bengtsson betonar också konsertens rätt originella uppbyggnad. Den börjar med en andanteintroduktion där soloviolinen tar initiativet och drar upp improvisationsliknande, samtidigt mycket välartikulerade, melodiska linjer. Huvudtemat återkommer i orkestern med ny styrka. Ur det frigörs en solokadens, konsertens enda, innan den egentliga första satsens livliga scherzando drar igång. Linde själv beskrev den första långsamma delen som en lyrisk introduktionssats, men menade ändå att konserten var traditionellt tresatsig. Den andra delen, scherzandot, drar igång en vaggande men rask och något kärvt pastoral där motrörelser i fagotten tillför en primitiv lätt humoristisk karaktär. Det sångbara sidotemat återtas i slutet av satsen. ”Tredje satsen börjar med ett markerat tema (liksom nästan alla viktiga motiv rör sig även detta inom ett septimaomfång) som snabbt efterföljs av solistens mera zigeunerska, rörligt, figurerade motiv”, skriver Bo Linde i sin egen verkkommentar till konserten. Den genomgående karaktären är en mild aggressivitet men det lyriska tilltalet är aldrig särskilt långt borta. Uttrycken skapar en händelserik sats som binds samman av ett flöde av motiviska förbindelselänkar som utmynnar i en stillsam epilog där soloviolinen liksom suckar i en känslosam gest.
Moses Pergament var förutom tonsättare också inflytelserik musikkritiker och skrev vid den här tiden för Stockholms-Tidningen. Förutom en positivt laddad recension av violinkonserten passar han också på att med några rader ge läsarna sin bild av Lindes konstnärskap innan han gör sin bedömning av musiken. Hans förklaring till att Linde inte låtit sig påverkas radikala nyheter är att han nog helt enkelt varit för ung för att finna ett eget tonspråk och nöjt sig med att inspireras av romantiska källor, men att han i violinkonserten visar tecken på en personlig stilistisk utveckling.
Hur långt han hunnit bara på några år fick man besked om i söndagens radiokonsert, då Josef Grünfarb förde hans 1956 (Pergament anger här felaktigt årtal) fullbordade fiolkonsert till dopet. Det är lika gott att säga det genast: med detta verk har Bo Linde lämnat ett imponerande prov på sitt unga mästerskap. Han har förblivit trogen sig själv.
Både Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen fokuserar sina recensioner helt på uruppförandet av Lindes violinkonsert, medan Åke Lellky i Dagens Nyheter är mer summarisk. Han tar även upp de andra verken som spelades vid konserttillfället, men ger Linde större delen av en stor del av recensionsutrymmet.
Det är omöjligt att spå vad eftervärlden kommer att säga om Bo Lindes violinkonsert, som på söndagen uruppfördes. Men när någon violinist letar fram den på Musikakademiens hyllor och spelar den låt oss säga 2058 (om nu inte elektronikerna tagit död på all tonkonst innan dess) måste de yrvakna lyssnarna (och de vakna musikhistorikerna) säga att det gjordes i alla fall förbålt bra musik även på 1950-talet.
Även om några av samtidens kritiker är svalare än andra togs den överlag välvilligt emot, oavsett på vilken sida man stod i debatten. Violinkonserten har också sedan uruppförandet varit Bo Lindes mest spelade och inspelade verk, såväl nationellt som internationellt. Det partitur som finns i Gävle Symfoniorkesters bibliotek är fullt av anteckningar och justeringar. Efter uruppförandet ändrade Linde efter hand detaljer i konserten i samarbete med violinisten Karl-Ove Mannberg, som var orkesterns förste konsertmästare 1967-1971 och tidigare elev till Josef Grünfarb och framfört konserten vid en mängd tillfällen. På omslagets insida står inskrivet ”Recorded 1972 i Gävle / EMI” och ”Redigerad av R.M.” Man får anta att det är Rainer Miedel som avses och att det är han som gjort åtminstone en del av anteckningarna i partituret. Just det här individuella partiturexemplaret har använts vid flera framföranden och det går inte att avgöra helt säkert vilka anteckningar och strykningar som är Miedels och vilka som gjorts av andra. Vissa stämmor är i partituret överstrukna med blyerts; en instruktion att de inte ska spelas. Det är framförallt oboe och hornstämmorna som strukits vid passager där de dubblerar flöjt och klarinett. Mannberg menar att det kan ha varit en praktisk lösning som användes när konserten framfördes med mindre besättning ute i länet av Gävleorkestern. Det finns även instruktioner att hoppa över närmare 100 takter i scherzandodelen i första satsen, vilket har sin egen historia. Musikjournalisten Carl-Gunnar Åhlén hade hört konserten och träffade vid ett tillfälle Linde där de diskuterade vissa ändringar. De berörde bland annat problemet med att konserten var svår att få in på en LP-sida på grund av sin längd, men enades också om att konserten skulle vinna på en viss nedkortning. ”Då var han inte riktigt nåbar. Han var utbränd, men han tyckte att mina förslag var bra”, minns Carl-Gunnar Åhlén. Det avsnitt man beslöt hoppa över är dessutom besvärligt att spela för orkestern; flageoletter och vänsterhandspizzicaton ska utföras i snabbt tempo, vilket var ännu en tänkbar orsak till att just det avsnittet ströks, menar Karl-Ove Mannberg. Vid inspelningen som gjordes några år efter Lindes död med Mannberg som solist och Gävleorkestern under Rainer Miedel ströks därför tio sidor ur partituret och det är så konserten i allmänhet framförs. Skivan, som för övrigt var Gävleorkesterns första, kom ut på skivmärket HMV inom skivbolagskoncernen EMI och försågs med konvoluttext av Åhlén.
Källor och vidare läsning
Intervjuer med Britt-Marie Linde, programblad till konserter, tidningsartiklar. I Gefle Dagblads lokala uppslagsbok på nätet finns en mängd kortare Gävlerelaterade texter, bland annat om Gävle Teater. Om konserten för violin och orkester har jag talat med Carl-Gunnar Åhlén och Karl-Ove Mannberg. Partitur har tillhandahållits av Gävle Symfoniorkester och Gehrmans Musikförlag. Stockholms Borgarskola har Christina Hellgren beskrivit i en skrift utgiven av Stockholms stadsarkiv 2005.
Inspelningar
En inspelning av violinkonserten gjordes 2003 av violinisten Karen Gomyo (född i Tokyo men uppvuxen i Kanada) i serien Bo Linde Orchestral Works med Gävle Symfoniorkester och dirigenten Petter Sundqvist. Swedish Society Discofil SSACD 1131. Här har man använt den kortare versionen av konserten. Ulf Wallin och Norrköpings Symfoniorkester under Jun’ichi Hirokami har använt sig av ursprungsmaterialet och spelat in konserten utan kortning eller andra ändringar, BIS 1993. Den första inspelningen på LP med Karl-Ove Mannberg, violin och Gävleorkestern under Rainer Miedel är sedan länge utgången.