Jag betraktar Cindy Shermans bilder på Moderna Museets utställning Untitled Horrors och fascineras över hennes förmåga att med sig själv som modell gestalta olika identiteter. Hon kliver in i olika föreställningsvärldar och prövar gränser – sexuella, politiska, historiska, estetiska. Och jag förundras över alla referenser som bilderna ropar efter: filmhistoria, amerikansk söder, pornografi, barockmålningar, reklam.
En av Cindy Shermans första soloutställningar ägde rum på The Kitchen i New York 1980. Ibland tror jag verkligen att själva sammanhanget som konstnärer söker sig till är helt avgörande för hur konstnärskapet sedan utvecklas. The Kitchen var ett centrum där barriärer mellan olika konstformer inte existerade. Redan från starten på 1970-talet samsades här populärkultur, experimentell konst, performance, video, avantgardistisk koreografi på samma scener. Nyligen insomnade Lou Reed, Laurie Anderson, Philip Glass, Steve Reich, Brian Eno, Arthur Russell, Meredith Monk och många, många andra häckade på The Kitchen och här gjorde Talking Heads med David Byrne gjorde sin första konsert.
Robert Mapplethorpe sökte sig också till The Kitchen och 1977 presenterade han här en av sina första utställningar, Erotic Photos. 1981 firade The Kitchen 10-årsjubileum med en tvådagarsfestival som de kallade Aluminum Nights. Medverkade gjorde legendariska konstnärer/kompositörer/regissörer som Nam June Paik, Robert Ashley, John Cage, Robert Wilson och många fler. Man gav konserter med Laurie Anderson, Philip Glass, Brian Eno, Love of Life Orchestra, Meredith Monk, Steve Reich och Talking Heads. Och naturligtvis framfördes dans och performance. Just det här sammanhanget är jag övertygad om hade stor betydelse för Cindy Sherman, tänker jag när jag nu ser hennes bilder på Moderna Museet.
The Kitchen fyllde fyrtio för två år sedan och samlade många som varit med, bland andra Cindy Sherman och David Byrne. Till det jubileet gjordes också en skönt nutidsnostalgisk film: