Många gånger har jag återkommit till det faktum att kammarmusik ger en särskild upplevelse när man hör den live, på nära håll. Senast i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. Det är en solig söndagseftermiddag och konserthustrappan ut mot Hötorget är full av folk, men jag är långt från ensam att ha sökt mig inomhus, för salen var välfylld. Stockholmsfilharmonikernas solocellist Johannes Rostamo spelade sonater av Beethoven, Barber och Prokofjev tillsammans med pianisten Love Derwinger.
Där jag satt på andra raden kändes de låga registrens vibrationer. Ett svagt skrap när Rostamo klämde sordinen över stallet på sin cello för att få en mjukare klang i Prokofjevsonaten, gjorde musiken bara mer påtaglig.
Jag hade skrivit programkommentarerna till den här konserten. Från början hade man tänkt spela Elliot Carter, men den sonaten byttes mot Barber. Det gjorde inget. Du kan läsa kommentarerna här, dock inte om Barbersonaten.
Prokofjev tillägnade sin cellosonat den unge Mstislav Rostropovitj, som uruppförde den tillsammans med Svjatoslav Richter 1950 i Moskva. Känns lite speciellt att höra den här inspelningen från det tillfället.