För lite över ett år sedan gjorde jag en trendspaning här på www.gpersson.se och konstaterade – folkbildning om klassisk musik inne. Och intresset har inte avtagit, tvärtom. Serien Den svenska musikhistorien med Mattias Lundberg och Esmeralda Moberg har nominerats till det europeiska Radio- och TV-priset Prix Europa. Hur det går vet vi om någon månad.
Det finns ytterligare en högkvalificerad pod med inbjudande tilltal – Klassiska podden med Camilla Lundberg och Carl Tofft.
Här lockas jag in i resonemang om Beethoven, Britten, Brahms, Stravinsky. Det är underbart underhållande! Och det finns väl få som har sådan koll på Wagner som Camilla Lundberg. Tillsammans med Tofft navigerar hon skickligt i hans provocerande världsbild som användes av nazisterna i den estetiska iscensättningen av sin ideologi.
Det har även historikern Ingemar Karlsson och tidigare kulturchefen på DN, Arne Ruth, berört i boken Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket. En skrämmande beskrivning av den estetiska gestaltningens sprängkraft.
Och musik är verkligen inte att leka med, om den används i onda syften. I Wagner-podden pratar Lundberg/Tofft om Richard Wagners sonsonson Gottfried Wagner, som de båda har träffat. Han har tagit avstånd från den övriga familjens Wagnerhyllningar och på kuppen kastats ut från Bayreuth. Även jag har träffat Gottfried Wagner, och han sa då att ”den närmast perversa upprepningen av några av Wagners operor är själva inbegreppet av det tyska samhället i sin mest motbjudande form”. Det var i samband med en intervju jag gjorde med Gottfried Wagner och Janos Solyom inför en serie konserter och föreläsningar de båda genomförde 1994 och som kretsade kring musik av tonsättare som dödats i nazisternas förintelseläger.
Wagners musik har använts i mängder av filmer. Klippet här ovan är inledningen till Lars von Triers Melancholia och musiken är ur Wagners Tristan & Isolde. Det är vansinnigt vackert. Ont eller gott, det är lätt att bli förförd.
Göran Persson