Det har varit Riksting om den klassiska musiken. Den är på väg att marginaliseras och upplevs inte ha samma relevans som för några decennier sedan. Samtidigt är trycket på konsertbiljetter faktiskt större än på mycket länge.
Jag håller med om det mesta som sägs av både företrädare för genren och kulturchefer som Lisa Irenius i en krönika i SvD. För visst är det är ett stort problem att skolan inte ger en bättre kunskapsgrund som täcker alla musikens genrer, inte bara pop och rock. Och det är verkligen trist att inte fler får uppleva mötet med klassisk musik. I sin bok ”Starka musikupplevelser” har psykologiprofessorn Alf Gabrielsson beskrivit hur musiken haft livsavgörande betydelse för många människor.
Och musiken är det inget fel på. Många unga har hur lätt som helst att ta till sig komplexa klanger och strukturer. Det är inte där problemet sitter, utan i de föreställningar som finns om klassisk musik och de sammanhang där den musiken lever. Sammanhang de känner sig främmande inför.
Jag skrev en artikel i tidningen Opus för något år sedan om klassiska klubbar. Där säger en skivbolagsrepresentant att det ”för många unga inte finns på den sociala kartan att gå till ett konserthus”.
Man kan faktiskt jämföra både den klassiska musiken som genre och våra konserthus med varumärken. Vad är de laddade med? När stråkkvartetten Brooklyn Rider gjorde två konserter samma dag, en i Konserthusets Grünewaldsal och en på Fotografiska, var publiken på de båda ställena helt olika. Det var en tydlig indikation på att många yngre vill höra den här musiken, men de rör sig inte helt bekvämt i de traditionella konserthusens miljöer. På samma sätt som vissa pensionärer inte känner sig hemma på rockkonserter på Debaser. Det har jag för övrigt ännu inte hört någon beklaga.
Att stärka musikämnet i skolan är oerhört viktigt, men gör förmodligen inte konstmusiken viktigare i ungas vardagsvärld. Den blir ett pluggämne vid sidan av andra. Att däremot lyfta fram och stärka konstmusikens möjligheter att finnas och framföras i fler sammanhang kan bidra till att bilden av den som ett reservat för en stel vuxenvärld inte blir lika stark. Då kan också viljan att öka sin egen ”lyssnarkompetens” stärkas. Inledningen i Fredrik Strages krönika om klassisk musik i januari förra året är träffande: ”Klassisk musik har verkat stel och otidsenlig – och där förekommer varken stagediving eller moshpits.” Men han fortsätter med att ”tv-serien ”Mozart in the jungle” visar att den gamla musiken blivit modernare än pop.”
Om det blir en uppföljning till årets Riksting om den klassiska musikens framtid, bjud in Fredrik Strage och andra med förmåga att visa varför den här musiken är spännande/kul/bra/intressant/angelägen etc också i vår tid, utan att låta som en missionär.
Göran Persson