Eric Ericson är världens kanske genom tiderna främsta körledare och utan tvekan en av Sveriges största musikprofiler. Den 26 oktober 2018 skulle han ha fyllt hundra år.
Eric Ericson ägnade hela sin karriär åt körsången. Genom sin livsgärning etablerade han körsång som en högt stående form av musicerande och hans egna körer fick internationellt genomslag.
Eric Ericson
Vägen dit var lång. Han växte upp i Visby där pappa Gustaf, som stavade sitt efternamn Eriksson, var pastor inom Metodistkyrkan. Hans musiklärare, Ludvig Siedberg, anade hans potential och såg till att Eric Ericson kom in i Visby domkyrkas gosskör. Det dröjde inte länge innan han på egen hand, som tolvåring, ledde en juniorkör.
Eric Ericson utbildade sig först till organist vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, efter det fortsatte studierna vid bland annat vid Schola Cantorum Basiliensis i Basel, i Tyskland, Storbritannien och USA. Efter studietiden grundade han år 1945 Kammarkören, som sedan 1988 bär hans namn, Eric Ericsons Kammarkör.
Vid sidan av sin egen kör hade Eric Ericson också långvariga uppdrag som dirigent för både Radiokören (1951–1982) och Orphei Drängar i Uppsala (1951–1991). Under många år var han också kantor i Jacobs kyrka i Stockholm. Snart engagerades han som lärare vid Kungliga Musikhögskolan där han 1979 utsågs till professor i kördirigering. Ett av relativt få engagemang utanför körmusiken gjorde Eric Ericson 1974 när han dirigerade Mozarts Trollflöjten i Ingmar Bergmans filmatisering av operan.
Vid Musikhögskolan utbildade han en hel ny generation kördirigenter. Lyssna tog kontakt med några av dem för att försöka få en förklaring till Eric Ericsons storhet. Vad var det han gjorde, egentligen?
Stefan Parkman både studerade för Eric Ericson och sjöng i alla hans körer: Musikhögskolans kammarkör, Eric Ericsons Kammarkör, Radiokören och OD. Han innehar sedan år 2000 Eric Ericson-professuren vid Uppsala Universitet och är ledare för WDR Rundfunkchor i Köln.
”Det brukar ibland sägas att ingen kör sjunger så vackert som Eric själv spelade piano. Han hade ett fantastisk vokalt anslag på pianot. På samma sätt var hans gestik vokal; det var alltid bekvämt att sjunga under honom, oavsett tonhöjd eller nyans.
Hela tiden imponerades man av Erics nyfikenhet och fantasifullhet när det gällde att hitta lösningar på körmusikaliska problem. Han var ständigt intresserad, ständigt uppmärksam, aldrig trött. Efter repetitionerna var man alltid full av inspiration och utmaningar att tänka på i det senare egna arbetet som dirigent.”
Cecilia Rydinger Alin är rektor vid Musikhögskolan i Stockholm och sedan 2008 ledare för OD.
”Dirigenten Eric med sina vackra och magiska händer, det hängivna musicerandet, den genomlysta klangen, intresset för den nyskrivna musiken, och, som Orphei Drängars dirigent i 40 år, helt avgörande för OD:s utveckling.
Pedagogen Eric som såg och hörde musikaliska förmågor och kvaliteter, och som outtröttligt uppmuntrade till att finna ett eget konstnärligt uttryck. Erics kärlek till musiken, och hans ödmjukhet inför alla de människor ¬sångare och musiker som utför den, är ett arv att förvalta och föra vidare till kommande generationer dirigenter, sångare, musiker och tonsättare världen över.
I Eric fanns kärleken till musiken, i musiken finns kärleken till Eric.”
Sedan 1990 är Erik Westberg ledare för Musikhögskolans kör i Piteå och driver sedan 1993 sin egen kammarkör. Han har även varit ledare för Oslo Filharmoniske kor och Barents kammarkör. För honom var studierna för Eric Ericson avgörande.
”Eric var outtröttlig i sin strävan efter klanglig och konstnärlig kvalitet. Hur bar han sig åt att skapa musik med sina händer? Visst var man livrädd första gångerna man skulle dirigera. Men hans formuleringskonst var av musikalisk art – det fanns få måsten, musiken var alltid i centrum.
Efter ett längre samtal där jag fick öppna mitt hjärta om svåra frågor, tog han min hand, och sa ”Gud, välsigne dig”. Det behövdes inte mera. Och så var han – en person som både var musik men också hade ett genuint intresse för människor.
På notbladet av Lars-Erik Larsson ’Ingen fågel flyger för högt’, som vi sjöng i kammarkören, fanns noterat ”Tillägnat Eric Ericson”. Då minns jag hur jag tänkte ’Så vill jag också ha det!’. Och så har det blivit. Lusten att beställa nya verk, arbeta med tonsättare, turnéer, det kommer från körmiljön kring Eric. Jag är så lycklig över att fått vara med om detta.”
Eric Ericson var i högsta grad internationellt verksam, både som kördirigent och pedagog, bland mycket annat ledde han Wiener Meisterkurse där en 22-årig Michel Gervais från Kanada mötte honom 1977. En händelse han beskriver som den viktigaste i hans liv och som för alltid skulle ändra hans bana som musiker. Gervais grundade den professionella kören Pro Coro Canada och körprogrammet Schola Cantorum i Edmonton och även körskolorna vid Versailles-palatset och vid Notre-Dame-katedralen i Paris.
”Eric Ericson sökte efter något mer intimt, mer personligt och mer förfinat än de mammutkörer och orkestrar som så länge varit dominerande. Han visade att en sammansättning av 33 högt utbildade sångare kunde skapa den mest utsökta madrigalklangen och även ett rikt och vokalt tätt sound i de stora romantiska 1800-talsverken och i de svåra, akrobatiska verken från 1900-talet.
Han lärde oss att, precis som en orkester behöver ha symfonisk musik som kärnrepertoar, måste en kör fokusera på cappella repertoaren för att bli ett finjusterat instrument med en bred palett av musikaliska uttryck och klanger. Kort sagt lärde han oss hur man bygger vokalorkestrar. Ericson hade också en fantastisk intuitiv dirigentteknik. Hans rörelser var själva uppenbarelsen av musik och genom sin skicklighet ledde han aldrig någonsin sångare på fel väg, varken vokalt eller musikaliskt. Jag kan inte tänka på någon annan dirigent som kunde det här, förutom kanske Leonard Bernstein.”
Fredrik Malmberg studerade inte för Eric Ericson, men som ledare för Eric Ericsons Kammarkör och professor i kördirigering vid Kungliga Musikhögskolan är han på många sätt hans tronföljare.
”Erics nyfikenhet och aldrig sinande aptit på ny repertoar har betytt mycket för utvecklingen av körmusiken, inte bara i Sverige utan även internationellt. Ett exempel är det nära samarbetet med Ingvar Lidholm, vars körverk ställde helt nya och oftast mycket höga krav på utövarna. Detta resulterade i en märkbar kompetenshöjning i Erics ensembler och bidrog i hög grad till de stora internationella framgångarna som inleddes på 50–60 talet.
Trots sin enorma erfarenhet och kunskap inom körsångens område var Eric befriande okonventionell och intuitiv i sitt förhållande till musiken. Hans omfattande och framgångsrika gärning som dirigent och pedagog kännetecknas mer av en smittande och inspirerande musikalitet och entusiasm än tydligt formulerade regler och doktriner.
Skenbart enkelt och till synes utan ansträngning öppnade Eric dörrar till nya klangliga världar.”
Under en tid när Eric Ericson var professor i kördirigering vid Musikhögskolan var tonsättaren Sven-David Sandström professor i komposition. Med sin kammarkör spelade Eric Ericson också in albumet A Cradle Song – The Tyger med flera av Sandströms körstycken.
”Vi hade en självklar tankens gemenskap. Och på ett sätt som ingen annan vågade gav han sig på att göra även den mest krävande repertoaren, som Xenakis Nuits och Ligetis Requiem med sin enorma Kyrie-sats.
Det stora med Eric Ericson var just detta, att han aldrig gav sig. Han hade en obändig tro på att allt måste gå vidare, framåt. Den nya musiken var viktig och han orkade satsa även om stycken kunde vara galet svåra. Och han lyckades entusiasmera sångarna att gå in i den musiken. Eric Ericson är verkligen unik genom det sätt han höjde ribban på körsång internationellt.”
Göran Persson