Anders Eliasson är död. Men hans musikängel lever vidare. Eliasson har ofta kallats solitär. Kanske beror det på själva musiken, men också på hans egen kompromisslöshet och ibland oinställsamma musikestetiska attityd. Samtidigt var Eliasson oerhört ödmjuk inför ”musikängeln”, som var hans uttryck för musikens storhet i människan och vad den kan göra med oss. Stockholms Konserthus ägnade sin Tonsättarfestival Eliasson 1996. Det skrev jag om i Expressen (kolla i min blogg). Och här kan du höra hans nordiskt kärva och febrigt intensiva Sinfonia för stråkar.
Senaste inläggen
- Bo Linde Kapitel 5 – Violinkonserten
- Historien om M – en musiktidnings uppgång och fall
- Anders Hillborg – Aeterna
- Marina Abramović och musiken
- Göteborgs Filmfestival: Körkarlen med musik av Mats Larsson Gothe
- Polarsken i Köln
- Klassiska podden
- Oemotståndligt på The Kitchen – Dichterliebe/Divine Bitches
- Fan – gå och lyssna på Sjostakovitj!
- Musik för en bättre värld
- Paris, Imprudences och Hampus Lindwall
- Svart pedagogik och galna slutsatser
- Riksting om klassisk musik
- Roland Pöntinen och pianots poesi i Berwaldhallen
- Ny musik från Blanche till Marie
- Kammarmusikens klubbar
- Kammarmusiken checkar in på Hesselby Slott
- Gurrelieder and the Schoenberg triangle drama
- Trendspaning – klassisk bildning i tiden
- Extremt underhållande musikhistoria