Gitarren är världens mest spridda instrument. Men ett land på jorden kan ändå sägas utgöra en geografisk medelpunkt – Spanien. Här finns mycket av det vi så starkt förknippar med gitarren: energin, virtuositeten och flamencons Andalusiska hetta. Från Spanien kommer också gitarrikoner som Andrés Segovia och nyligen bortgångne Paco de Lucía.
I går söndag kunde de som tagit sig till Alfvénsalen i Uppsala höra en av nästa generations stora spanska gitarrister, Anabel Montesinos. Konserten, arrangerad av Uppsala Internationella Gitarrfestival, var avslutningen på en tio dagar lång Sverigeturné där hon gjort både ett soloprogram och vid några av konserterna Rodrigos berömda Concierto de Aranjuez tillsammans med Nordiska Kammarorkestern.
Anabel Montesinos använder hela sin virtuosa vighet till att forma musikens alla detaljer och skapa musikaliska helheter. Som hon gjorde i Joaquín Rodrigos mångfasetterade ”Tres Piezas Españolas” vid söndagens soloprogram, där den barockinspirerade stämflätningen och de egenartat vrånga och samtidigt sensuella dissonanserna klingade både varmt och inbjudande. Fantasifullt använde hon också gitarrens rika klangfärgsregister och fyllde Fernando Sors Mozartvariationer med massor av uttrycksvalörer, liksom hon fick Llobets tre katalanska sånger att vibrera av ömt vemod och drömskt glittrande flageoletter.
I det helspanska programmet gjorde Anabel Montesinos också Granados Valses Poéticos och Tárregas Fantasia över teman ur La Traviata med skarp och kärnfull rytmisk skärpa, som i kombination med extremt kärnfull ton och vidunderligt vackert legatospel borrade sig rakt in i känslocentrum.
Extranumret, Albéniz Asturias, är ett av den klassiska gitarrepertoarens mest kända stycken, även om det i original är skrivet för piano. Det är musik där flamencon möter konstmusiken. Här visade Anabel Montesinos tydligt varför hon är ett Spaniens just nu mest uppmärksammade gitarrfenomen. Och det ska sägas att sedan den här inspelningen gjordes har hennes spel slipats och utvecklats ytterligare.
