Hösten 2001 tog jag kontakt med Ingmar Bergman och presenterade för honom en idé: att ge ut musiken till hans filmer på cd. Jag jobbade då som klassisk produktchef på Warner Music och idén hade kläckts av Lars Nylin som var repertoaransvarig.
Från början var Bergman tveksam och ville, verkade det som, sätta mig på prov för att kontrollera både om det fanns bärighet i projektet och om jag i så fall var en värdig medpart. Att vara påläst var viktigt för honom, det var en grund för samtalet. Han ville inte, så uppfattade jag det, ägna sin tid åt någon som han inte skulle få något tillbaka av. Men vi fick snabbt en bra ”telefonrelation”, som byggde på förtroende och ett uns ömsesidig retsamhet.
Under åren har jag ofta tänkt på Bergman och våra samtal, som jag idiotiskt nog inte dokumenterade. Men vi hade regelbunden kontakt och planerna att ge ut skivan tog form. Vi diskuterade vilka filmer som skulle vara representerade och hur vi skulle förhålla oss till inspelningskvalitet i de tidiga filmerna. Under projektets gång slutade jag på skivbolaget för att övergå till annan verksamhet och projektet lades ner. Det var synd har jag ofta tänkt.
Bergman kunde ibland formulera sig på ett sätt som öppnade öronen för musiken. Ett lysande exempel finns i Höstsonaten med Ingrid Bergman och Liv Ullman. Filmen från 1978 handlar om den framgångsrika konsertpianisten Charlotte (Ingrid Bergman) och hennes döttrar Eva och Helena (Liv Ullmann och Lena Nyman) som lever i skuggan av modern. Dottern Eva spelar också piano, Helena är autistisk.
I en central scen övertalar den berömda konsertpianisten Eva att spela Chopins a-mollpreludium, ett hans mer svårsmälta stycken. Men hon tar själv raskt över och förklarar hur det egentligen borde spelas, och den redan kuvade dottern förödmjukas ytterligare.
När Charlotte spelar Chopins preludium låter Bergman henne göra en beskrivande analys av musiken. Och plötsligt får den här musiken, som nog är Chopins fulaste stycke, en ny dimension. Kolla klippet här nedan. Den som spelade i verkligheten var Käbi Laretei, som tidigare var gift med Bergman.
Jag återkommer med fler betraktelser om Bergman och musiken.
