Ibland tänker jag på den genialiska scenen i actionfilmen The Bourne Identity där hon i bilen från Zürich till Paris frågar vilken musik han gillar. ”Jag vet inte”, säger han. För han vet ju inte vem han är, alltså har han heller ingen musik i sitt liv. Det blir en ansträngd atmosfär.

Jag får själv ibland frågan vilken musik jag tycker bäst om. Den är svår att svara på. I alla fall ärligt. För samtidigt som den är enkel och rak, är svaret egentligen väldigt privat. Lite som sex. Extremt allmänt men inget man kan prata med vem som helst om. För kanske vill man inte avslöja preferenser som eventuellt går utanför det man kan ana är frågeställarens egen horisont. Vad är egentligen ok? Jojk eller joddling? Smisk eller smek? Det beror på vem som frågar.

Musikens både allmänna och privata dimensioner har alltid använts av filmare för att skapa dramatik och ge identitet åt gestalternas yttre och inre liv. Jag gjorde i Expressen en gång en liten analys av musiken i den nu numera klassiska svenska filmen Änglagård. Läs den här.

Nu läser jag Patrick Modianos De dunkla butikernas gata och kan inte låta bli att ta fram Pariskartan och kolla hur de rör sig i staden. Därför tar det mig också lång tid att läsa boken, trots textens relativa korthet. Sedan är det musiken. Jag tar till YouTube och lyssnar – vem är egentligen Rubirosa som spelar låten Tu me acostumbraste på gitarr? Säker är jag inte, men genom musiken får jag en känsla av vad Modiano vill att jag ska förstå. Jag tror att det är helt avgörande för utgången, men jag vet inte riktigt än. Jag har ungefär tjugo sidor kvar till slutet.