Flöjtisten och dirigenten Frans Brüggen är död. Han gjorde tidigt intryck på mig som solist i Vivaldis berömda blockflöjtkonsert. Jag fick uppleva honom som dirigent vid ett av hans Stockholmsbesök. Såhär skrev jag i Expressen den 10 november 1995.
Som infernaliskt begåvad blockflöjtist slog holländaren Frans Brüggen igenom redan på femtiotalet. Men han nöjde sig inte med professors titel och lön från Harvarduniversitetet i USA. Sedan femton år har han dels sin egen Orchestra of the Eighteenth Century och åker dessutom världen runt som frilansande dirigent med 1700-talet som specialitet. I onsdags lockade han Stockholmsfilharmonikerna till musikaliska mirakel vid sitt besök i Konserthuset.
Gran Partita för tolv blåsare och kontrabas är ett av Mozarts väldigaste instrumentalverk. Under serenadens täckmantel drar han ut i ett sju satser långt musikdrama, från inledningens mörkt färgade jordklanger till finalens snabba heat. Däremellan laddas menuetter med bastryck och variationer med spänning och Papagenoliknande naivitet. I den melodiskt magnifika romansen flätade oboisten Bodil Rummelhoff och den unge klarinettisten Fredrik Fors fenomenalt vackra silverslingor över ensemblens positivartade komp.
Mozarts fyrtionde symfoni har gjorts i ett oändligt antal versioner och finns i fler inspelningar än man kan hålla reda på. Frans Brüggen valde tillsammans med Filharmonikerna att tona ner den dova intensiteten och i stället släppa in ljuset. Genom att frilägga nästan varje ton, till och med i de snabbaste löpningar, spanns nu ett transparent musikaliskt nät där varje rörelse, varje skiftning framträdde med tydlig skärpa.
Här ett klipp där han dirigerar Beethovens Eroica.