Hörde pianisten Ivo Pogorelich några gånger på 90-talet. Han förmedlade alltid en nervighet på gränsen till sammanbrott. Salen vibrerade av spänning när han kom in på scenen. I maj 1995 skulle han spela Tavlor på en utställning före paus och Chopins Scherzon efter paus. Det var i Stockholms konserthus. Men han lät inte ens applåderna ebba ut efter ”Tavlorna” förrän han fortsatte med extremt explosiva varianter av Chopinstyckena. Han spelade som i ren desperation. Och det blev ingen paus. Kaffet fick stå och kallna. Men mitt i all nervighet kan Pogorelich också förmedla en sällsam tankfull och innerlig värme. Som i det här intermezzot av Brahms.