Tyska skådespelaren och konstnären Hanna Schygulla är aktuell med en roll i filmen ”The quiet roar” av svenska regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel. Förra året kom hennes självbiografi och just nu visar hon också videokonst på Akademie der Künste i Berlin.
Jag träffade Hanna Schygulla – det måste ha varit omkring 2000 – när jag jobbade som ansvarig för den klassiska avdelningen på Warner Music Sweden. Schygulla hade släppt en inspelning med tyska sånger och skulle göra en konsert i Kulturhuset i Stockholm. Eftersom hennes platta låg på mitt departement blev jag inblandad i några intervjuer som hon skulle göra för SVT och TV4. Det skulle ske i en lokal på Strand hotell. Tv-bolagen var där i god tid och riggade och jag tog emot henne när hon kom ner från sitt rum på hotellet. När hon fick se tv-teamens uppställning och hur hon skulle sitta i en fåtölj, sa hon kort att så där kunde hon inte bli filmad. Hon hade nämligen en bestämd sida som skulle vara riktad mot kameran. Det var ingen stor omflyttning, men viktig för henne.
Har tänkt på det där. Att det naturligtvis måste vara tillåtet för en artist att visa sig från sin bästa sida. Det är ju levebrödet. Och Hanna Schygulla är ju sin egen konst. I utställningen ”Traumprotokolle” (Drömprotokoll) på Konstakademin i Berlin har hon erövrat det tomrum som uppstod när filmen om författaren Unica Zürns kreativa drömvärld, som hon skulle göra tillsammans med Rainer Werner Fassbinder inte blev av. Zürn hade lämnat man och två barn för att leva med surrealisten Hans Bellmer, som bland annat publicerade ett antal uppmärksammade bilder på henne, naken och bunden på ett sätt som liknar bondage.
Hanna Schygullas drömvärld är mer oskuldsfull. Filmerna hon presenterar är från slutet av 1970-talet när videotekniken gjorde det möjligt för alla att bli sin egen filmproducent. I en serie personliga perfomances gör Schygulla något man skulle kunna beskriva som rörliga svart-vita selfies. De är både suggestiva och gripande i sin enkelhet, samtidigt som det skrapigt ekande ljudet bidrar till den drömlika känslan.
Hanna Schygulla skulle heta Dagmar, men mamman ändrade hennes namn till det mer judiskt klingande Hanna. På hennes födelseattest finns en stämpel med ett hakkors. Med begrundan och ödmjukhet i rösten reflekterar hon i film från 2006/2007 över sig själv och sin historia, samtidigt som skrovliga bilder av förintelsemonumentet i Berlin, som ligger bara ett stenkast från Akademie der Künste, sveper över filmduken. I Berlin är krigets historia ständigt närvarande. Hanna Schygulla visar att det är genom det personliga perspektivet vi kommer det förflutnas fasor riktigt nära.
Det här klippet där Hanna Schygulla dansar med Rainer Werner Fassbinder finns också med på utställningen Traumprotokolle, som pågår till den 30 mars. Den 25 februari medverkar hon i ett samtal om sitt liv och sin konst.
