Mozarts pappa Leopold eldade på sonen Wolfgang och ville att han skulle vara en mer framåt violinist. ”Du vet egentligen inte hur bra violinist du egentligen är. Om du bara kunde göra dig själv rättvisa och spela med djärvhet, själ och eld, som om du vore Europas störste violinist!”
Vi vet inte hur Mozart spelade, men en som verkligen spelar med glöd och intensitet är David Grimal, fransk violinvirtuos och en av grundarna av ensemblekollektivet Les Dissonances. Som jag skrivit här på gpersson.se tidigare kan man på söndag 9 mars höra hela gänget i Mozarts violinkonserter, nr 1, 3 och 5.
Grimal som grundade nu tioårsjubilerande Les Dissonance hade Mozarts violinkonserter på repertoaren i början av sin karriär, men tyckte aldrig att han fick möjlighet framföra dem så som han egentligen ville.
– Jag bestämde mig då för att inte ta upp dem på min repertoar igen förrän jag verkligen skulle få göra dem på riktigt, som jag tycker att de ska spelas. Nu har den tiden kommit, säger David Grimal.
Länge trodde man att Mozarts fem violinkonserter skrevs inom loppet av ett år. Alla är daterade 1775, men på senare år har man undersökt manuskripten och upptäckt att Mozart, eller någon annan, verkar ha fifflat med årtalen som ändrats flera gånger, både framåt i tiden och bakåt. Analyser av papper och handstil tyder på att den första är skriven tidigare, 1773, sannolikt även den andra.
Under alla omständigheter är den första lätt och flyktig, men har både nerv och fantasi. Inflytandet från barockens concerto grosso är fortfarande starkt. I den tredje konserten in G-dur har solisten och orkestern närmat sig varandra och man känner igen Mozarts personligt färgade melodier. I den femte har uttrycksarsenalen breddats ytterligare. I sin omtalade Mozartbiografi skrev Alfred Einstein om de sena violinkonserterna: ”Plötsligt finns det ett nytt djup och en ny rikedom i Mozarts hela tonspråk”.
Visst är det så, vilket antyds redan i tempobeteckningarna i den femte konserten där Mozart till Allegro, som betyder snabbt, har lagt till ett Aperto som betyder öppet, vilket här betyder att musiken ska ha en bredare och mer majestätisk karaktär. Den här konserten brukar ofta kallas den ”Turkiska” på grund av att Mozart i sista satsen, som går i huvudtonarten A-dur, lagt in ett mycket tidstypiskt turkiskt avsnitt i a-moll.
Här ett klipp med något helt annat med Les Dissonances och David Grimal: Hösten ur Astor Piazzollas Fyra årstider.
