Gustav Mahler var närmast förblindad av kärlek till den unga sopranen Johanna Richter. Han bodde i Kassel och tjänstgjorde som andre kapellmästare vid operan under några år in på 1880-talet. Till vännen Friedrich Löhr anförtror han sig: ” Jag har åter närmat mig henne, hon är lika gåtfull som alltid. Jag kan bara säga: Gud hjälpe mig.”
De starka känslorna han bar på omvandlades till musik i Lieder eines fahrenden Gesellen – En vägfarares sånger – med texter av honom själv, inspirerade av folkliga dikter ur samlingen Des Knaben Wunderhorn. Först med pianoackompanjemang och senare en version för sång och orkester. De intensivt vackra och dramatiska melodierna dyker upp även i första symfonin några år senare.
I Berwaldhallen i kväll och morgon fredag kan man höra den tyska barytonen Christian Gerhaher göra Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen med Radiosymfonikerna och Daniel Harding. Dessutom Mahlers sjunde symfoni där orkestern är så omfattande att den spränger alla tidigare gränser.
Schönberg ansåg att Mahlers sjua innebar romantikens kollaps och att både den traditionella symfoniska formen och tonaliteten hade dragits med i sammanbrottet. Oavsett Schönbergs uppfattning är det musik med koncentration, nerv och oförfalskad charm. Inte minst det innerligt vackra andante amorosot bär på både nostalgisk intensitet och fantasifull overklighetskänsla.
Mahler är på något sätt alltid aktuell och jag har berört honom tidigare i olika sammanhang. Om femte symfonin i Berwaldhallen och verkkommentar om samma symfoni, antecknat från ett seminarium med musikjournalisten Norman Lebrecht – Musik: Därför Mahler, och det gnisslande mötet mellan Sibelius och Mahler med den kryptiska rubriken Sås in i Norden. Här nedan ett klipp med nyligen bortgångne Claudio Abbado.
