Det är mycket Wagner just nu. Han föddes 22 maj 1813, så på onsdag firas hans 200-årsdag. I SVT med dokumentärer och föreställningar hela veckan och Horace Engdal inleder en serie artiklar i Dagens Nyheter.
Mitt förhållande till Wagner har alltid varit oinspirerat. Den fantasyvärld han gestaltar i operorna är visserligen både mångbottnad och öppen för raffinerade tolkningar, men själva estetiken har aldrig förmått fängsla mig. Däremot är det intressant att följa spelet kring Wagner – antisemitismen, Tyskland, Tredje Riket, det rasistiska arvet han lämnat efter sig, som musikforskaren Gunno Klingfors skriver i en artikel på SVT Kultur.
För Expressen intervjuade jag en gång Gottfried Wagner, sonsonson till Richard Wagner. Han har länge ägnat sig åt tysk politik och kultur och skrivit en avhandling om Kurt Weill och Bertold Brecht. Han har öppet kritiserat sin familjs nazism och själv flyttat till Italien. Samtidigt som han har Bayreuth i blodet är han en kämpande europeisk humanist som inte skräder orden. I hans ögon är Festspelen i Bayreuth en närmast pervers upprepning av några av Wagners operor och själva inbegreppet av det tyska samhället i sin mest motbjudande form. Och de tyska medborgarna är experter på att förtränga obehagligheter och har ett patologiskt behov av att skilja på det offentliga och det privata, menar han.
Vår träff utvecklades till ett intressant samtal om musik och moral, där också pianisten Janos Solyom var med. De båda skulle medverka i ett program om och med musik komponerad i krigets och koncentrationslägrens Tyskland.
Varje gång jag närmar mig Wagner drabbas jag av samma egendomliga undergångskänsla. Det var genialiskt av Lars von Trier att välja inledningen till Tristan och Isolde som soundtrack till sin film Melancholia. I musiken löser Wagner löser upp de traditionella harmoniska mönstren, det gamla finns inte längre. I filmen tar världen slut. Och det är vansinnigt vackert.
