Uttrycksintensiteten i Georg Benjamins succéopera Written on Skin är stark från start. Dramat hämtat från en medeltida legend och återberättad i Boccaccios Decamerone handlar om svartsjuka och hämnd. Här är tyrannens ord lag, men som alltid visar det sig att tvång är en dålig metod att få omgivningen att följa ens vilja.
I Kay Metzgers uppsättning som just nu kan ses på Kungliga Operan i Stockholm har den lilla trestämmiga kören tagit formen av änglar som kommenterar historiens gång. Och vi, åskådarna till den gruvliga berättelsen, sveps med över tid och rum. Genom ett stort fönster projiceras bilder som stabiliserar storyn och förklarar vad som är på gång. Fast det egentligen inte skulle behövas, kan man tillägga.
För även om allt är mycket raffinerat berättat är historien alldeles oerhört primitiv med sina stora känslor och brutala beteenden. Och jag känner mig manipulerad av provokationen. Tyvärr är det en bara alltför nära återspegling av verkliga händelser i vår egen tid, med de barbariska dåd vi dagligen bevittnar.
Operan gestaltar på så vis den återgång till medeltidens värderingar vi ser runt om i världen. Jag tycker inte om det. Just därför är kanske Written on Skin alldeles nödvändig, även om storyn pendlar mellan mytologi och modern erotisk underkastelsedramaturgi. När Protector slår fast att ”my wife’s body – her still and obedient body – is my property” låter det som hämtat ur ”Fifty shades of Grey”.
Sopranen Elin Rombo får också föreställningen att vibrera av både lust och olust. Med vokal vighet och nyansrikt spel ger hon sin Agnès rebellisk styrka när The Boy, den änglalika dandyn lysande gestaltad av countertenoren Bernard Landhauer, ristar in deras kärlek i ord och bilder i hennes hud. Barytonen Jeremy Carpenter lyckas också lyfta fram Protectors såväl osäkra som tyranniska drag. Och nästan som ett soundtrack ligger George Benjamins suggestiva musik nära sången och dramat. Den rikt bestyckade slagverkssektionen och instrument som glasharmonika och akustisk gitarr ger klangen stundtals en sällsam transparens, strålande sammanhållet av Hovkapellet under deras chefdirigent Lawrence Renes.