Så snart någon säger ”konstens uppgift ska vara att” eller ”musikens syfte är” stelnar jag till och gör mig stridsberedd. För konsten eller musiken som delar av människans vara i världen har inte någon uppgift alls. Enskilda kompositörer och konstnärer kan ha ambitioner med sina konstverk, men konsten i sig har inget övergripande mål. Inte i en demokratisk värld.
Däremot kan man använda musik för att försöka uppnå vissa saker. Som vid Östersjöfestivalen i Stockholm. Festivalen startades för drygt tio år sedan av Berwaldhallens konserthuschef, Michael Tydén (som på grund av sjukdom snart slutar) och dirigenterna Esa-Pekka Salonen och Valery Gergiev. Och festivalens mål är att framföra klassisk och nutida musik av internationella upphovsmän, musiker och orkestrar för ett inre välbefinnande; en förbrödring och osjälviskt ledarskap i länderna kring Östersjön och för att fokusera på lösningar av Östersjöområdets stora ekologiska problem.
Det är bra. Årets festival, den elfte i ordningen, startar i morgon fredag 23/8 med Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans Kör – som nyligen fick SvD:s Operapris – med Berlioz dramatiserande symfoni Romeo och Julia. Dessutom ett europeiskt uruppförande av Polarpristagaren Kaija Saariaho: Sombre för baryton, basflöjt, slagverk, harpa och kontrabas. Jag skrev om henne här när hon fick Polarpriset.
Själv ser jag fram emot att få höra Esa-Pekka Salonen och Radiosymfonikerna både i ett par Beethovensymfonier och i Salonens Nyx. Ett orkesterverk inspirerat av denna nattens gudinna ur den grekiska mytologin. Musiken är suggestiv och tät, samtidigt dramatisk och expressiv där klangerna växlar snabbt mellan intimitet och utbrott. En, som E-P själv säger illusorisk musik.