Det förflutna kommer ibland påtagligt nära. Den amerikanska pianisten Jonathan Biss är elev i rakt nedstigande led till Beethoven som enligt vittnesmål var angelägen om att eleverna skulle spela som honom själv, det vill säga kraftfullt men också kantabelt med mycket legato.
Man kan undra hur mycket av Beethoven själv som slipats ned med varje ny generation pianister där Carl Czerny var förste elev, Theodor Leschetizky var elev till Czerny och Leschetizky var lärare till Arthur Schnabel som var lärare till Leon Fleisher, som var Jonathan Biss lärare. Känns inte särskilt långt borta. Fler lärare än så han man väl haft i något ämne.
Det låter stundtals lite städat om Jonathan Biss. Var det så Beethoven ville ha sina sonater? Man kan faktiskt gå några elevgenerationer närmare Beethoven och jämföra med Arthur Schnabel som var född 1882 och den förste att spela in samtliga trettiotvå pianosonater. Lyssna hur olika sista satsen ur Månskenssonaten låter när de två pianisterna spelar. Schnabels inspelning är från 1934.
Om det är så att Schnabels version är närmare hur Beethoven själv spelade behöver det nödvändigtvis inte betyda att den är bättre. Jag tycker ju till exempel inte att Rachmaninovs inspelningar av egna verk håller samma nivå som många senare pianisters.
Jag gillar absolut Jonathan Biss balanserade Beethoven, samtidigt är det något visst med Arthur Schnabels hämningslösa attack och pendlande dynamik.
När Per Tengstrand spelade de trettiotvå sonaterna i Uppsala Konsert & Kongress förra våren skrev jag verkkommentarer till samtliga, som man kan läsa här.
Och här finns en länk till volym tre i Jonathan Biss pågående utgivningen av samtliga pianosonater på skivmärket Onyx Classics/distr Naxos.
