Jag har aldrig varit på Hultsfred, Way Out West eller någon annan stor svensk musikfestival, trots att det nog funnits många bra artister jag gärna skulle ha hört. Det kan ha att göra med min fobi mot bajamajor eller att fokus gärna hamnar på något annat än det som är på scenen efter några öl. Den enda större musikfestival jag besökt var Ruisrock i Finland för mycket, mycket länge sedan. Jag var kanske 16 år och klämdes mellan kravallstängsel och 5 000 galna människor som pressade mot scenen där Nazareth spelade. Kaoset fick upplösas med tårgas. Inte för att det är en reaktion på något sätt, men det har ändå blivit så att jag sedan dess mest ägnat mig åt konstmusik, oftast framförd inomhus, i konserthus. Men nu är det verkligen dags även för mig att gå på festival, igen – Stockholm Music & Arts. Och skälen är flera.
Mixen av konst och musik är briljant. Curatorn Maria Lind, chef för Tensta konsthall, har alltid haft en osviklig förmåga att identifiera och lyfta fram den angelägna konsten och låta den samspela med samtiden. Medan livekonserter är extremt fokuserade på mänsklig fysisk närvaro undersöker hon i samband med Music & Arts fenomen där människan inte ses som det viktigaste inslaget.
Men på scenerna regerar ännu människorna och musiken. Som den grekisk-amerikanska sångerskan och pianisten Diamanda Galás som med sitt explosivt virtuosa pianospel och galet dynamiska röst ibland verkar nästan skrämmande. Hon har länge varit en stark röst i kampen för mänskliga rättigheter och hon kämpar mot homofobi och religiös dogmatism. En kamp som tyvärr verkar bli allt viktigare. Man behöver bara rikta blicken mot Ryssland eller Mugabes Zimbabwe för att förstå det. Och Galás vill få oss att inse situationen med sina konserter och performance-framträdanden, som ibland är så starkt laddade att de kan verka skrämmande. Under sin Refugee-turné 2011 gjorde hon bland annat ett uppmärksammat framträdande i Uppsala Konsert & Kongress.
Ett annat bra skäl att ta sig till Skeppsholmen i Stockholm är Modern Fantazias och Hans Ek. I projektet Trans Europé Express tar han avstamp i den legendariska syngruppen Kraftwerk och tillför snygga arrangemang av låtar från David Bowies berömda album Heroes och Low, musik av Karlheinz Stockhausen och inslag från Brian Enos banbrytande Music for Airports.
Eller Mariam The Believer som är lite av en vår tids Patti Smith. Eller Kate Bush. Med starka, suggestiva referenser och snabba växlingar mellan skön popsång och skärande skrin rispar hon bilden av den idealiserade tillvaron.
Man kan också kolla in Moderna Museets utställning Pop Konst Design. Den har jag skrivit om tidigare.