Energisk och livfullt, som en alvarsam lek startar Brittens pianokonsert. Tempot är uppskruvat och pianostämman virtuos. Och likheterna med Prokofjevs tredje pianokonsert är slående. Britten dyrkade Prokofjev. Pianokonserten skrev han 1938 men omarbetade den 1945 och försåg den med en ny tredje sats. På en ny inspelning med pianisten Howard Shelley och BBC Philharmonic under Edward Gardner på Chandos kan man höra konserten med båda versionerna av den här satsen.
Originalet drar ibland mot den teater- och filmmusik han ägnat sig mest åt åren närmast före. Ibland mot symfonisk jazz med en nickning åt George Gershwin. Och i slutet samlar han ihop klangen till ett stort svällande modernistiskt klangmoln. Det är spännande. Men Britten tyckte inte att den funkade. Lite för klichéartat, menade han. Versionen han ersatte den här satsen med 1945 är mer elegisk och balanserad, men också med brett svepande arpeggion, inte alls olikt pianokonserter i den stora traditionen med Rachmaninov.
I år firar man 100-årsjubileet av Brittens födelse. För 15-20 år sedan brydde sig inte särskilt många om Britten, men under de senaste tio åren har förlaget Boosey & Hawkes royaltyutbetalningar för Brittens musik ökat med 50 procent. Nu är det bara Stravinsky som omsätter mer. En av anledningarna är operan Peter Grimes, aktuell i på Stockholmsoperan, men också War Requiem och The Young Person’s Guide to the Orchestra, som Wes Anderson använder i sin underbara film Moorise Kingdom, som jag skrivit om här tidigare.
Efter Brittens död 1976 skrev Arvo Pärt en elegi för stråkar och klockor över tonsättaren, som han menade hade den sortens ovanliga renhet han själv sökte som tonsättare. De långsamt fallande vågrörelserna är som tagna från en mänsklig urkälla, ett melankoliskt grundmodus. Det är vackert.