Kommentarerna skrev i samband med en konsert med Norrbotten NEO i Stockholms Konserthus hösten 2013. Konserten gavs även i Västerås konserthus.

Aviya Kopelman är uppväxt i Jerusalem och Tel Aviv och en av Israels ledande tonsättare. Stråkkvartett är något av hennes favoritbesättning och hon har tidigare samarbetat med amerikanska Kronoskvartetten. Idén till Hidden place uppstod i samband med ett för henne ovanligt inspelningsprojekt av ”icke klassiska” sånger. De olika sångerna har fått bilda utgångspunkt för kvartettens fem satser.

Förmodligen var det Joseph Haydn som Kraus impulsen att komponera symfonin i e-moll, som har starka drag av Sturm und Drang.

Med sig till Uppsala International Sacred Music Festival 2012 hade Kronoskvartetten ett program som de satt samman särskilt för festivalen.

Österrikiska tonsättaren Julia Lacherstorfers bredd är ovanlig och spänner över så vitt skilda fält som jazz, kör, joddling och nutida musik. Hon är också skicklig violinist och intresset för folkmusik återspeglas ofta i hennes musik. un:fold är ett beställningsverk från ECHO – European Concert Hall Organisation – komponerat särskilt för stråkkvartetten Simply Quartet.

Det som kommit att bli Lalos stora bidrag till den franska konstmusikens kanon är operan Le roi d’Ys (Kungen av Ys). Ändå fann inte heller den omedelbart vägen till den stora publiken. Den refuserades av alla teatrar i Paris men antogs till slut av Opéra-Comique 1888 och blev mot alla förväntningar en grandios succé. Bara under det följande året uppfördes operan mer än 100 gånger.

Till konserten med Norrbotten NEO och sopranen Donatienne Michel-Dansac under franske dirigenten Pierre-André Valade skrev jag en text kring musiken och temat, vin och musik.

Lars-Erik Larssons musik är en blandning av enkelhet och finess, lekfullhet och hantverksglädje, lyriskt välljud och klassiska former. Med lätt handlag skapade han musik som ibland kunde dra mot stilfull underhållning, men utforskade också modernismens estetik när den bröt in på allvar under 1950-talet.

Rolf Liebermann var en av 1900-talets mest mångsidiga och fängslande personligheter. Förutom tonsättare, sångare och dirigent var han producent för en rad musikfilmer och dokumentärer, dessutom chef för Hamburgoperan i sjutton år uppdelat på två perioder.

I sina totalt 18 etyder för piano fördelade på tre samlingar bygger Liggetid vidare på den stora pianotraditionen från Chopin, Liszt och Rachmaninov. Genom att föra över en helt annan rytmvärld, inspirerad av afrikansk musik, till ett ensamt piano frigjorde han sig också från konventionella musikaliska mönster. Läs gärna min intervju med honom. https://goranperssonmusik.se/artiklar/tidningen-musik/en-guru-ar-i-stan/

I violinkonserten söker sig Ligeti tillbaka till musiken i ungdomens Ungern som han flydde från 1956. Invävt i den bitvis extremt explosiva och kalejdoskopiskt mångskiftande musiken finns fragment av ungersk folkmusik, men också bulgariska dansrytmer och referenser till renässansmusik.

Den här texten skrev jag till en konsert i Stockholms Konserthus då Christian Lindberg dirigerade Kungliga Filharmonikerna i uruppförandet av sin egen Memories from a Cloud och Allan Petterssons fjärde symfoni.

Franz Liszt var 1800-talets stora pianolejon som med sin oerhörda virtuositet tog pianospelet till helt nya nivåer. Andra pianokonserten liknar till det yttre en tondikt, utformad som en sammanhängande helhet men med olika kontrasterande avsnitt.

Att göra orkestern till solist var ett sätt att lyfta fram den moderna symfoniorkesterns virtuosa potential. Och precis som Chopin och Szymanowski, landsmän och föregångare, omskapade Lutoslawski den karaktäristiska polska folkmusiken till något helt eget.

Gustav Mahler upptäckte, eller snarare drabbades under 1880-talet av Des Knaben Wunderhorn, Gossens förtrollade horn, en samling folkliga dikter och visor. Texterna följde honom under många år och blev både sångsamlingar och underlag till avsnitt i de fyra första symfonierna.

Den legendariske dirigenten Herbert von Karajan sade att ”den här musiken får tiden att upphöra”. Femte symfonin är också Mahlers mest kända och spelade symfoni och har bland annat använts som filmmusik i Viscontis berömda film Döden i Venedig.

I partituret till sin pianokvartett har Amanda Maier-Röntgen skrivit ”Erinnerung an Hardanger” (Minnen från Hardanger). På sina ställen rymmer musiken också nordiska inslag och de fallande ackorden i inledningen påminner starkt om början på Griegs pianokonsert. Kanske skrev hon kvartetten som en hyllning till sin norske vän och kollega.

På uppdrag av Kungliga Musikaliska Akademien skrev jag den här kommentaren om Henning Mankells kammarmusik.

I samband med ett besök av Gävle Symfoniorkester i Stockholms Konserthus skrev jag den här kommentaren.

Mendelssohn hade låtit sig inspireras av den italienska kulturen – människorna, landskapet, konsten. Den underliggande rytmen i första satsen är en tarantella, en italiensk dans som ska ha uppkommit när de som blivit bitna av den giftiga tarantelspindeln väcktes ur sin dvala och gav sig ut i en konvulsivisk dans.

Mendelssohn själv tillsammans med Clara Schumann uruppförde den här musiken vid en stödkonsert för Gewandhausorkestern i Leipzig.

Mendelssohn skrev hem till systern Fanny: ”För att ni ska förstå vilket ovanligt intryck Hebriderna har gjort på mig, sänder jag med det bifogade, som dykt upp i mitt sinne under besöket här.” Det var en skiss över de första tio takterna i det som skulle bli den fristående uvertyren Hebriderna.

Ruy Blas är ett dyster drama av Victor Hugo som utspelar sig i 1600-talets Spanien. Tjänaren Ruy Blas luras av sin herre Don Salluste att förklä sig till adelsman och uppvakta drottningen, som hade avvisat honom. När dramat skulle sättas upp i Lepzig skrev Mendelssohn en uvertyr till föreställningen för att få fart på biljettförsäljningen.

Familjen Mendelssohn var förmögen och i det stora huset i Berlin bjöd familjen in till konsert varannan söndag där sinfoniorna – bland mycket annat – framfördes av en privat orkester. Söndags-evenemangen i den ståtliga Gartensaal hemma hos Mendelssohns var omtalade och lockade många av tidens kulturpersonligheter. Bland de som syntes i vimlet fanns Heinrich Heine, Frans Liszt och E.T.A. Hoffmann. Även svenska Magdalena "Malla" Silfverstolpe som brukade hålla liknande soaréer i sitt hem i Uppsala, var en av gästerna.

Felix Mendelssohn-Bartholdy var ett musikaliskt underbarn fullt i nivå med Mozart. I första symfonin visar han sin begåvning, för även om han ännu inte helt utvecklat en personlig särprägel, är det utan tvekan musik av ett brådmoget musikaliskt snille.

Fanny Mendelssohn-Hensel – Felix Mendelssohn-Bartholdys några år äldre syster – var mycket produktiv. Hon komponerade över 450 verk för en mängd olika besättningar, oftast i mindre format. Att hon hade förmågan att också röra sig utanför de mindre formaten visar hon både i kantaterna där hon stilmässigt närmar sig Bach, i flera körverk och de stort upplagda pianosonaterna och kvartetterna.

Bilden av Felix Mendelssohn-Bartholdy som en begåvad men likväl ytlig romantiker är utbredd. Efter att ha lyssnat till hans stråkkvartetter finns det emellertid skäl att ändra uppfattning. Skrivet till en konsert med Meta4 String Quartet i Grünewaldsalen.

Monteverdi var verksam i brytningstiden mellan renässans och barock och hans musik bär på en sällsam intensitet, en dramatisk nerv som är svår att motstå. Det gäller i högsta grad Mariavespern, Vespro della Beata Vergine, det mest storskaliga sakrala verket för kör och orkester före Bach.

Ständigt omgiven av musik från olika genrer har Jessie Montgomery låtits sig inspireras av både jazz, afroamerikanska spirituals, hip hop och rock. Samtidigt är hon rotad i den klassiska traditionen, om än med tydlig amerikansk kryddning.

Divertimento kommer från italienskan och betyder förströelse, tidsfördriv. underhållande divertimento. Och den här musiken flödar av Mozarts melodiska charm och ungdomligt intensiva energi; han var bara sexton år när han skrev den.

Ingen solokonsert för fagott är lika spelad och omtyckt som Mozarts. När han skrev den i juni 1774 var han fortfarande ung, arton år, men musiken började bli vuxen med den typiskt mozartska personliga karaktären.

Det var en hektisk tid för Mozart året 1785 i Wien. Han hade bokat en omfattande konsertserie, komponerade i ett rasande tempo och tog utöver det emot en ström av elever i den rymliga men ofta ostädade våningen på Domgasse 5 i centrala Wien. Konserten i Ess-dur nr 22 flödar av musikantisk glädje och lustfyllda inslag, särskilt i träblåset där Mozart för första gången i en pianokonsert använder klarinetter.

Den eleganta och omfångsrika pianokonserten nr 25 anses av många vara en av Mozarts bästa. Det är den sista av de tolv stora pianokonserterna han skrev åren 1784 till 1786.

Full av energi efter inspirerande resor komponerade Mozart den så kallade lilla g-mollsymfonin nr 25 och den här, nummer 29 i A-dur där den melodiska lättsamheten inte står i vägen för glöd och passion.

Den fyrtioförsta symfonin, Mozarts mest grandiosa, blev också den allra sista. Finalen är en av hans allra största bedrifter – ett makalöst lyssnaräventyr fullt av medryckande melodier och kontrapunktiska finesser. Tonarten C-dur brukar kallas Mozarts olympiska och symfonin kallas Jupiter efter guden i romersk mytologi.

Oftast ser vi Mozart avbildad vid pianot, men det var faktiskt som violinist han vid sjutton års ålder anställdes som konsertmästare i ärkebiskopens hovkapell i Salzburg. För varje ny konsert förfinade han sina uttrycksmedel. När han skrev den här tredje konserten hade han nyligen fått färdig operan Il rè pastore och man känner igen inledningens tema från Amintas aria ur första akten.

I Mozarts femte och sista violinkonsert finns en ny rikedom i tonspråket jämfört med de tidigare. Det antyds redan i tempobeteckningarna där han till Allegro, som betyder snabbt, har lagt till ett Aperto som betyder öppet, vilket här menas att musiken ska ha en bredare och mer majestätisk karaktär.

Stråkkvintetten i C-dur och divertimentot i Ess-dur för stråktrio är två av Mozart mest fulländade kammarmusikverk. Han komponerade dem i Wien med knappt ett och ett halvt års mellanrum våren 1787 och hösten 1788.

Den här programkommentaren skrev jag till en konsert med Grigory Sokolov i Stockholms Konserthus.

I sin tjugonde pianokonsert bryter Mozart mönstret och låter för första gången en konsert domineras av en molltonart. Dessutom är det musik fylld av skarpa kontraster och en underliggande ständig oro. Konserten är en vändpunkt där Mozart lämnar konventionerna för att skapa en allvarlig och starkt personlig musik.