1910–1999

Furioso für orchester (1947)

Speltid ca 9 min

Schweizaren Rolf Liebermann ville kalla sig musiker, rätt och slätt. I själva verket var han en av 1900-talets mest mångsidiga och fängslande personligheter. Förutom tonsättare, sångare och dirigent var han producent för en rad musikfilmer och dokumentärer, dessutom chef för Hamburgoperan i sjutton år uppdelat på två perioder. Efter en direkt uppmaning av Frankrikes president Georges Pompidou ledde han även Parisoperan åren 1973–1980. Han komponerade själv flera operor, som Leonore, Penelope och The School for Wives efter Molières komedi Hustruskolan.

Rolf Liebermann

Men det var med orkesterverket Furioso Liebermann slog igenom som tonsättare. Det framfördes vid de berömda Musikdagarna i Darmstadt, en samlingspunkt för den nya musiken efter andra världskriget. Han hade själv utbildat sig i dirigering och komposition i Budapest och Wien under 1930-talet, och senare för Wladimir Vogel i Basel, som i sin tur hade studerat för Busoni och stod nära den expressionistiska kretsen med namn som George Antheil, Hanns Eisler och även Kurt Weill.

Intrycken från Vogel passade Liebermanns vidöppna sinne och hans musik har ofta inslag av barock, klassisk musik, jazz och tolvton. Furioso är formad som en tredelad italiensk uvertyr där det första avsnittet är som ett framrusande tåg med slagverk, kraftiga blåsattacker och ett motoriskt krängande piano. Farten avtar plötsligt och karaktären blir mer melodiskt uttrycksfull, för att i den avslutande delen åter bli ytterst intensiv med virvlande snabba stråkar, bultande slagverk och det ihärdigt drivande pianot.

© Göran Persson