England och Sverige har starka körtraditioner, men på olika sätt. Englands sträcker sig minst 500 år tillbaka i tiden, medan det som vi brukar kalla det svenska körundret började växa fram under 1800-talet och har sin förankring i folkrörelserna. Jag skrev den här programkommentaren till en konsert med Eric Ericsons Kammarkör i Konserthuset Stockholm.

Andantet (som i vissa partiturutgåvor benämns adagio) ur den annars fyrsatsiga stråkkvintetten kvintetten är bedövande vackert, och liksom i symfonierna är balansen mellan de långspunna linjerna och detaljerna utsökt välavvägd.

Busonis pianokonsert är en av de mest omfångsrika som någonsin komponerats och kräver extraordinär teknisk förmåga och fysisk uthållighet av solisten. I unga år levde den kosmopolitiske Busoni en tid i Helsingfors där han blev vän med Sibelius och träffade sin svenska hustru Gerda Sjöstrand. Hon var pianist och dotter till den i Finland verksamme skulptören Carl Eneas Sjöstrand.

Britta Byström, född 1977 Persuasion (2004) Inledningen breder ut sig som en sirlig väv av stämmor. Plötsliga infall skapar revor i den vackra ytan och intensiteten byggs upp och blir allt starkare. Snart rusar musiken fram som en stor kraftfull våg. Men kraften avtar och snart breder musiken ut sig som ett glittrande klanghav. Träblåsarnas spröda ackord får snart sällskap av stråkarna och tempot ökar inför den avslutande finalen. Britta

Emmanuel Chabrier 1841–94 Bourrée fantasque (1891) arr Felix Mottl Speltid ca 6 min Det var först när Emmanuel Chabrier började närma sig fyrtio som han på heltid fick ägna sig åt att komponera och dirigera. Han var utbildad jurist och jobbade under flera år på det franska inrikesministeriet i Paris. Samtidigt hade han framgångar med den komiska operan L'étoile och operetten Une éducation manquée. Under en resa till München tillsammans

Ernest Chausson växte upp i en välbärgad familj. Pappan var byggentreprenör och hade under 1850-talet tjänat en förmögenhet på att assistera Baron Haussmann vid den stora ombyggnaden av Paris. I hans romantiskt storslagna symfoni finns stråk av inspirationskällan Wagner. Chaussons musik brukar träffande beskrivas som en länk mellan senromantisk klangprakt och den impressionism som följde med Claude Debussy och Maurice Ravel.

Chopin var oupphörligt originell och nyskapande. Ofta lät han musiken utvecklas på ett sätt som kan beskrivas som ”pianistiskt-dynamiskt”. Teman presenteras men genomgår en nästan omärklig metamorfos, och plötsligt är musiken förändrad både till uttryck och karaktär, och ändå på ett förunderligt sätt förankrad i sin grundatmosfär. Här har jag skrivit om några av hans mest kända stycken.

Det mest kända av Chopins fyra scherzon är nummer två i b-moll/Dess-dur. Tonarterna är lika dominerande och är så kallade parallelltonarter med samma antal förtecken, därför brukar båda också anges. Robert Schumann liknade det här scherzot vid en dikt av Lord Byron: ”Så fyllt av ömhet, mod, kärlek och förakt”.

I generationen efter Dame Ethel Smyth (1858–1944, se kommentar om pianotrio i d-moll) var brittisk-amerikanska Rebecca Clarke en pionjär bland kvinnliga tonsättare. Hon var dessutom en av Englands första kvinnliga professionella orkestermusiker.

Just stråkkvartett betraktar Guillaume Connesson som den mest intima och självbiografiskt utlämnande ensembleformen. I sin andra stråkkvartett Les instants retrouvés – De återfunna ögonblicken – vill han förmedla en känsla av att bläddra i en personlig dagbok.

Musik full av liv och energi, men också påverkad av första världskrigets fasor.

Paul Dukas 1865–1935 Trollkarlens lärling (1897) Speltid ca 13 min Paul Dukas Trollkarlens lärling är en symfonisk dikt efter en litterär ballad av Goethe. Lärlingen får i berättelsen uppdrag av mästertrollkarlen att fylla ett kar med vatten. Det är tungt och lärlingen tröttnar, men minns snart en trollformel som förvandlar en kvast till tjänare. Till en början går det bra och kvasten bär vattenhinkarna, men när vattnet stiger över alla

Av de tre instrumentalkonserterna Antonín Dvorák komponerade är pianokonserten den minst kända. Vilket kan tyckas är besynnerligt, för den är melodiskt vacker, lidelsefull och laddad med slaviskt inspirerad atmosfär.

Runt förra sekelskiftet var intresset för mystik och sagovärldar stort och den tjeckiske poeten Jaroslav Kvapils saga för vuxna om vattennymfen Rusalka tilltalade Antonín Dvorák. Den praktfulla inledningen till Manfred Honecks och Tomás Illes fantasi med musik ur Dvoráks opera Rusalka är hämtad från andra aktens bal.

I den fjortonde stråkkvartetten har Dvorák lämnat alla musikaliska spår av Amerika bakom sig. Nu är han både geografiskt och musikaliskt tillbaka i hembygden, hans ständigt närvarande inspirationskälla.

Andris Dzenitis född 1978 Mara (2018) Mara är den högsta gudinnan i den lettiska mytologin. Hon är ansvarig för födelse och död, för all materia och substans, luften, vattnet, rymden. Mara är början och slutet – och ett mysterium. Den lettiske tonsättaren Andris Dzenitis har sökt rötterna i sitt lands antika historia, symboler och tecken, ordspråk och legender. Mycket lever kvar i dagens Lettland i form av dekorationer och symboler

”Avsikten är att det ska kännas enkelt, ädelt och upphöjt, som ett övertygande idealistiskt kall, inte av tvång eller på kommando, utan något som står över vardagens leda”, skrev Elgar om sin första symfoni.

Sebastian Fagerlund har under de senaste åren etablerat sig som en av de mest intressanta unga finska tonsättarna. Hans musik är rik på klangvalörer och karaktäriseras gärna av snabba flöden och hög intensitet där rytmiskt avancerade avsnitt möts av melodisk sprödhet och lyriska uttryck. Skrivet till en konsert med Meta4 String Quartet i Grünewaldsalen.

Redan under sin levnad var Louise Farrenc en framstående profil i 1800-talets franska musikliv, verksam som tonsättare men också briljant konsertpianist och under trettio år professor vid det anrika konservatoriet i Paris, där hon själv hade studerat.

Parispublikens huvudsakliga intresse för opera och underhållningsmusik brydde sig Louise Farrenc inte om. I stället hämtade hon sin inspiration från Tyskland, i synnerhet var hon en stor beundrare av Beethoven. Hennes andra uvertyr i Ess-dur drivs framåt av en obetvinglig energi och är fylld av melodisk fantasi, dramatik och harmonisk nerv.

Gabriel Fauré 1845–1924 Pianokvartett nr 2 (1886) Allegro molto moderato Allegro molto Adagio non troppo Allegro molto Speltid ca 36 min Gabriel Fauré har gjort stort avtryck i det franska musiklivet. Han var en tid organist i Saint-Sulpice-kyrkan i Paris, kapellmästare i Madeleine-kyrkan och under många år professor, sedan omstridd direktör för Pariskonservatoriet. Bland hans elever fanns Maurice Ravel och Nadia Boulanger. Faurés musik sträcker sig från lättsam salongsmusik till

Verkkommentarerna skrev jag till en konsert i oktober 2015 med Patrik Swedrup violin, Daniel Holst cello och Stefan Lindgren piano. Alla är pianomedlemmar i Kungliga Filharmonikerna.

Genesis var en surrealistisk tidsresa som rörde sig sömlöst fram och tillbaka genom musikhistorien. Projektet fick sin fullskaliga premiär i Stockholms Konserthus med Kungliga Filharmonikerna. Jag skrev den här texten i programmet i samband med konserten. Musiken spelades även in på CD med titeln Roots (Sony).

I Vals-Fantasie briljerar Glinka med sin förmåga att skapa orkesterklanger med lyster, lustfylld energi och en dos rysk melankoli. Den fick också en lysande recension av Hector Berlioz som beskrev den som ett ”scherzo i valsform”.

Den österrikiske tonsättaren H K Gruber har en förmåga att skruva till musiken på ett sätt som ger den en humoristisk dimension, samtidigt som det är på allvar. I Busking som betyder ungefär gatumusik, får vi höra trumpetsolisten först spela med bara munstycket, som om han försöker locka till sig åhörare från gatan.

Sofia Gubajdulina är Rysslands kanske mest kända och framstående verksamma tonsättare. Hon stod i fokus för Konserthusets internationella tonsättarfestival 2000 och två år senare fick hon som första kvinna Polarpriset: ”Hennes expressiva och djupt personliga tonspråk äger förmågan att tala till en ständigt växande lyssnarskara världen över”. I ett ofta citerat uttalande har hon själv sagt att hon ”är den plats, där öst och väst möts”.

Violinkonserten Offertorium är Gubajdulinas genombrottsverk och gjorde henne känd också i västvärlden. Hon hade tidigare mött starkt motstånd från de Sovjetiska myndigheterna, som ansåg att hon var inne på ”fel väg”. Lyckligtvis fick hon stöd från en av sina landsmän som genom hela livet navigerat i den Sovjetiska kulturbyråkratin, Dmitrij Sjostakovitj, som uppmanade henne att fortsätta på den ”felaktiga vägen”.

Georg Friedrich Händel bosatte sig i London 1713. Det var också där han 1720 publicerade den första av sina två samlingar med cembalosviter.

Concerto Funèbre för soloviolin och stråkar är den tyske tonsättaren Karl Hartmanns i särklass mest kända verk, komponerat på randen till andra världskrigets utbrott. Många tyska tonsättare flydde landet och levde resten av sina liv i exil, men Hartmann tillhörde dem som vågade stanna och kämpa för humanism och konstnärlig frihet.

Att Haydn hade en skicklig solist i tankarna när han skrev sin andra cellokonsert är troligt, för de båda snabba yttersatserna är ytterst virtuosa med hisnande snabba löpningar, ackord och tvära kast. I den långsamma mellansatsen visar Haydn också sin förmåga att skapa makalöst vackra melodier.

Ett samtida uttalande om Haydns stråkkvartetter opus 76 är berömt och gjordes av musikhistorikern Charles Burney i ett brev till Haydn efter att kvartetterna publicerats: ”…de är fulla av fyndigheter, eld, god smak och nya effekter, och tycks skrivna, inte av ett sublimt geni som redan skrivit så mycken bra musik, utan av en högt kultiverad talang, som för första gången uttrycker sin glöd”.

Under sin andra och sista resa till London 1794-95 komponerade den alltid så produktive Joseph Haydn några av sina allra bästa verk. Förutom de magnifika sista symfonierna också tre pianosonater avsedda för och tillägnade virtuosen och Clementi-eleven Therese Jansen Bartolozzi.

Haydn komponerade kvartettsamlingen opus 33 under sommaren och hösten 1781, och det är musik av den mogne Haydn. Den fjärde i samlingen är ett lysande exempel på Haydns fantasifulla sätt att utnyttja kontraster och utveckla raffinerade samspel mellan de fyra stämmorna.

Haydn komponerade samlingen med sex kvartetter opus 64 år 1790. Ett år som innebar stora förändringar för honom, för efter trettio år som anställd kapellmästare och kompositör blev han plötsligt arbetslös när Furst Nikolaus Esterhazy dog och hans efterträdare inte ville förlänga hans kontrakt.

När Haydn skrev den här kvartetten chefade han för musiken på Esterháza, det stora slottet som prins Nikolaus Eszterházy hade byggt söder om Wien med Versailles och Schönbrunn som förebilder. Men stämningen på slottet var dålig. Folk blev sjuka av de iskalla vindarna och den sumpiga marken som slottet var byggt på.

Av Haydns imponerande 104 symfonier anses just de sista tolv så kallade Londonsymfonierna vara hans bästa. Han skrev dem i två serier med sex i varje. Symfoni nr 101 är den tredje symfonin i den andra omgången.

Av Haydns imponerande 104 symfonier anses just de sista tolv så kallade Londonsymfonierna vara hans bästa. Han skrev dem i två serier med sex i varje. Symfoni nr 104 är alltså den allra sista och brukar ensam också kallas just Londonsymfonin.

Anders Hillborg f 1954 Cold Heat (2010) Ca 14 min Cold Heat beställdes av Berlinfilharmonikerna och uruppfördes i januari 2011. Det var första gången någonsin som Berlinorkestern, som anses vara en av världens allra främsta, beställde nyskriven musik av en svensk tonsättare. Anders Hillborg är utan överdrift, Sveriges internationellt mest uppmärksammade tonsättare . Inte minst har han hyllats i USA genom sitt samarbete med Esa-Pekka Salonen och Los Angeles Philharmonic

Uruppförandet av Hillborgs The MAX Concerto i San Francisco blev en stor succé. ”…en fascinerande och härlig fest… Mest anmärkningsvärt är hur pianot och orkesterns klanger smälter samman”, ansåg San Francisco Classical Voice. Wall Street Journal som också var på plats i San Francisco skrev att det är ett ”ofta naket och känslomässigt, ibland ömt verk”, och att konserten inleds ”grandiost i den stora traditionen av pianokonserter från sent 1800-tal.”

Anders Hillborg har sagt att han alltid försöker hitta rubriker till sina verk som refererar till något i musiken, men också lockar till eftertanke. Through Lost Landscapes är vacker och lekfull musik, samtidigt som vi förstår allvaret.