Frédéric Chopin
1810–49
Två nocturner op 55 (1844)
Speltid ca 10 min
Polonaise-Fantaisie Ass-dur (1846)
op 61
Speltid ca 13 min
Tre mazurkor för piano op 56 (1844)
Speltid 12 min
Två nocturner för piano op 62 (1846)
15 min
Barcarolle Fiss-dur för piano (184 Barcarolle Fiss-dur för piano (1846)
Speltid 9 min
Berceuse Dess-dur för piano (1844)
Speltid ca 4 min
Impromptu Gess-dur för piano op 51 (1842)
Speltid ca 5 min
Pianosonat nr 3 h-moll (1844)
Speltid 26 min
När de polska frihetskämparna under novemberupproret i Warszawa 1830 tog till vapen mot tsar-ryska makten befann sig Frédéric Chopin i Stuttgart. Hans första impuls var att återvända hem och ansluta sig till upprorsstyrkorna, men övertalades att låta bli och begav sig till Paris. Upproret slogs efter några månader ner och Chopin återvände aldrig till sitt hemland. Det nya livet i salongernas Paris passade Chopin, men i sin musik uppsökte han ständigt sitt älskade hemland Polen. Allra tydligast hör vi det i hans polonäser och de rytmiskt och harmoniskt raffinerade mazurkorna.
Chopin var oupphörligt originell och nyskapande. Ofta lät han musiken utvecklas på ett sätt som kan beskrivas som ”pianistiskt-dynamiskt”. Teman presenteras men genomgår en nästan omärklig metamorfos, och plötsligt är musiken förändrad både till uttryck och karaktär, och ändå på ett förunderligt sätt förankrad i sin grundatmosfär.
’
Frédéric Chopin
Den grandiost upplagda Polonaise-Fantaisie börjar med några dröjande, undersökande ackord, och det är alls inte svårt att föreställa sig hur Chopin sitter vid sitt Pleyel-piano och med de långsamma arpeggiona söker efter en lösning hur musiken ska komma vidare. Han hittar polonästemat med sin typiska rytm och musiken tar en ny riktning. Det finns här inte något strikt formschema eller någon förutbestämd struktur, som i en sonat eller ett rondo, ändå känns musikens utveckling fullkomligt naturlig och organisk; en märkvärdig och originell självgenererande fantasi. Med sin avancerade harmonik är det också ett av Chopins mest framåtblickande verk.
Hans nocturner är drömska kärleksförklaringar till italiensk bel canto. Det melankoliska temat i den första av de två nocturnerna opus 55 upprepas flera gånger, nästan varje gång lite förändrat och utbroderat. Den elegiska atmosfären bryts bara av mellandelens kontrasterande dramatik. Den andra nocturnen i opus 55 är utformad som en kontemplativ improvisation över de omfångsrika brutna ackorden i baslinjen, som påminner om Chopins favoritkompositör Bachs cellosviter.
När Chopin och hans älskarinna, författaren George Sand, pseudonym för Aurore Dudevant, återvände till Frankrike efter den jobbiga vintern 1838–39 på Mallorca tillbringade de långa perioder under somrarna åren 1840–46 på Sands slottsliknande residens i Nohant. Det var en av de lyckligaste och mest kreativa perioderna i Chopins liv. Här skrev han balladen i ass-dur, det sista av de fyra scherzona, Berceuse, Barcarolle, Polonaise-Fantaisie, impromptut i Gess-dur, de två uttrycksfulla och harmoniskt avancerade två nocturnerna opus 62, som också blev hans sista i den genren. De är också stilmässigt typiska för Chopins sena verk. I Barcarolle från 1845, som även kallats Chopins femte ballad, växlar stämningen från poetisk eftertanke till rastlöst passionerade utbrott. Chopin hade aldrig själv varit i Venedig men inspirerades liksom många andra vid den här tiden av den venetianska gondolsångens mjukt vaggande rytm.
En stor utmaning, både speltekniskt och musikaliskt är Chopins tredje och sista pianosonat. Även den komponerad i Nohant. Om den föregående sonaten i b-moll sa Robert Schumann att det var som om ”Chopin har försökt föra samman sina fyra mest bångstyriga kreationer”.
I den tredje sonaten närmar sig Chopin den mer standardiserade formen för hur man ansåg att en sonat skulle vara utformad, men ändå med osviklig originalitet och pianistisk briljans. Första och sisa satsens olika teman spänner från uttrycksfull dramatik till nocturneliknande kantilenor. De två mittensatserna är ett virvlande snabbt scherzo och ett upphöjt vackert largo. Sonaten är som en sammanfattning av Chopins pianistiska genialitet. Här finns den sublima balans som gör att även om musiken ibland tar sig fullkomligt oväntade vägar framstår allt som helt självklart, och inget någonsin utbytbart. Chopins musikaliska snille ligger på så vis i det oundvikliga. I det som måste sägas och bara kan sägas på ett enda sätt.
© Göran Persson