VISSERLIGEN hade dubbelmonarkins Österrike och Wien drabbats av ekonomisk baisse året före, men likväl: med tre ackord smäller korken upp och Johann Strauss d y:s mousserande musik formligen väller upp ur operettbuteljen. ”Läderlappen” skrevs i de glansiga golvens Wien, mitt i den stora expansionen då Ringstrasse byggdes. Och ”Läderlappen” föll inte för pekoralstrecket som de flesta av hans övriga operettalster. I stället finns här några absurdistiska pärlor i handlingens kedja av händelser.
En packad Falke, här i Björn Askers skepnad, blir efter en kostymfest till allmän munterhet lämnad på en parkbänk i Läderlappsmundering. Och Eisenstein ska i fängelse för att inte ha betalt hundskatten! Och i denna wienska version av ”Batman” från 1874 som Hans Hiort nu introducerar som en nyårstradition förbyts smältande toner till texten ”O Gud vad jag blir rörd” till en galopperande motsats; här finns humorns självskrivna ingredienser, tydliga som i ett studentspex.
I industriborgerskapets Wien fanns utrymme för Strauss Läderlapp, med rollbyten, fest och vänsterprassel i euforins champagneglosiga töcken. Vid sekelskiftet kunde sedan Freud ta emot industrialismens lata damer av ”den stora världen” på Berggasse 19 och komma ut med böcker om ”Drömtydning” och ”Vardagslivets psykopatologi”. På Berwaldhallens parkett denna nyårskväll i Stockholm gjordes ”Läderlappen” ”halvkonsertant” och med en befriande glimt i ögat. Alla överdrifter var välgörande och agerandet lagom pretentiöst, naket och nära sångarna själva.
Med champagneglaset i hand var Björn Askers doktor Falke lika naturlig som Dean Martin med martinin. Torbjörn Lillieqvist i flera roller samt som suverän konferencier och Lars Magnusson som girig älskare med livligt utspel och hög tenor bidrog till festen. Med sin breda röstklang gjorde Carl Johan Falkman Gabriel von Eisenstein för första gången och visade återigen sin humoristiska förmåga, liksom Erik Sæden med sin myndige fängelsedirektör. Gunnel Bohmans snygga vibrato och härliga fraseringsförmåga och den unga Stockholmsdebuterande Vendela Duclos fenomenala röstplastik i de verkligt höga lägena imponerade.
En nyårsafton är operettsurprisen självklar. Överraskningen Kurt Olsson blev också kvällens antihjälte, en verklig Berwald-Batman. Med rittavlan förklarade han sitt eget musikskapande och smälte perfekt in i den absurdistiska intrigen. Han var ”Svensson” i oss alla, på plats i Wiens salonger. Stockholm Sinfonietta nådde kanske inte riktigt ut till valsvirvlarnas yttersta toppar utan kändes lite stel under Okko Kamus ledning. Men fest var det, på kontinentalt vis med sekt och allt i pausen. Och den som inte tog chansen i år lär få en ny nästa år, då förhoppningsvis med mer dekor på podiet. Göran Persson